April 1, 2009

Kinaresan

Det har varit en väldigt konstig tid. Först så glömde jag söka visum, så jag fick stanna i gaten, när alla andra gick på planet. Det var mardrömslikt.

Sen var det jättedeppigt att vara där och se hur illa däran mamma blivit. Hennes parkinson har utvecklats oväntat fort och hon har alla symptom på framskriden sjukdom. Med Tommys hjälp ändrade jag i hennes medicinering så att hon nu i alla fall inte har så många hallucinationer. Hennes demens har jag beslutat att den är inte värd att försöka dämpa symptomen på, eftersom medicinen ger henne så starka biverkningar, t ex kraftigt illamående så att hon förlorar mkt i vikt.

Samtidigt så känner jag ändå livskraften i mamma. Inte minst sista eftermiddagen då hon blev så upprörd att hon fick ont i bröstet och krävde att få åka till akuten. Pappa hade lyft henne lite bryskt. Hon hade jättehögt blodtryck, kunde de på akuten konstatera. Hon anklagade pappa för misshandel (att han skulle ha släppt en dörr på henne) och svamlade rätt mkt. Konstigt nog fick jag inte panik eller blev ledsen över att hon kanske skulle dö, utan snarare lugnad av att se hennes livkraft skina igenom.

Det är väldigt synd om pappa också. Han är 70 bast och har ett krisande företag på annan ort och en svårt sjuk fru att sköta. Men vi kom varandra väldigt nära och hade jättebra samtal sista kvällen och på väg till flygplatsen nästa dag. Det är jag otroligt glad för. Jag försökte peppa honom och han verkade kunna ta till sig både det och en del av mina andra synpunkter på hans och mammas relation. Det kändes som vårt första samtal som jämbördiga.

Besöket hos Vinlusen var perfekt. En sorglös avslutning på en vistelse som präglats av sorg. Tyvärr så blev jag lite väl sorglös och höll på att missa mitt plan hem till Sverige. Åkte för långt med snabbtåget till flygplatsen och var framme vid flygplatsen först kl 13.48 (planer skulle gå 14.45). SAS hade lovat mig att hålla bagage-dropin öppet till 14, men jag skulle först hämta check-in-bagaget som jag hade lämnat in på förvaring...Och det är en STOOOR flygplats. Ett tag trodde jag att förvaringen var i en annan terminal, då hade det varit kört.
Jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Men jag hann.

Nu e jag hemma, och det är så härligt. Jag älskar Sverige. Och jag älskar Kina. Det är trots alla jobbigheter väldigt bra för mig att åka dit då och då. Inte minst för att borsta upp språkkunskaperna. När jag precis anlänt hade jag skitsvårt att uttrycka mig. När jag åkte öste jag ur mig klokskaper till pappa.

4 Comments:

Blogger Jessika said...

Lite klyschigt sådär men det är enklare att vara den som lider av sjukdomen, om jag nu bara utgår från mig själv. Jag har haft så jävla ont i ryggen idag. M blev orolig och medan jag upprepade att det ÄR faktiskt bara ryggvärk p g a av urtaskiga sängar så jagade han upp en sköterska som jagade fram en läkare men det var "bara" ryggvärk.
Det är svårt att se på och särskilt att se på när någon blir personlighetsförändrad. Det är inte för inte som anhöriga kan ha mycket svårt att hälsa på på vårdhem därför att det är en stor sorg att se den man älskar helt tömd på vad som utgjorde just den personen en gång. Så kan man förbanna neurologiska sjukdomar härifrån och till helvetet.

4:58 PM, April 01, 2009  
Blogger Jenny Morelli said...

Välkommen hem raring! jag ringer snart men inte i kväll för det händer för mycket med barn och skolor och infomöten med mera....jag vill gärna ses!

5:01 PM, April 01, 2009  
Anonymous Örjan said...

Välkonmen tillbaks till Sverige

5:12 PM, April 01, 2009  
Blogger Space babe said...

Hej kära allihop, tänk att ni följer mig fortf! Särskilt Jessika och Örjan, förstås, som jag inte träffar till vardags.

Jo, Jessika, parkinson är väldigt mkt en "anhörigsjukdom", men jag tror att mamma lider väldigt svårt av att vara så handikappad också. Förödmjukelsen i att inte kunna kliva upp ur sängen själv, eller ens gå själv, gå på toa själv etc.

För 3,5 år sen sa hon att hon hellre dog än att leva så. Men hon lever än, och jag tror att hon vill leva.
Det gäller att hitta saker i livet som gör det värt att leva ändå.

9:28 AM, April 03, 2009  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se