Ett citat

Tänkte rensa upp bland mina gamla dokument och hittar bl a filer med namn som "Jennys depprep", "när barnet har hård mage" etc. Dessutom det här. Passar utmärkt en kväll som denna.

”Hur annorlunda vore våra attityder som vi tittade på världen med nya ögon, i stället för att låta oss påverka av miljontals filosofer, idébildare och estetiker, och om vi själva gav oss en chans att känna formens enorma inflytande på människolivet.

Ville man fortfarande använda sin penna efter det, skulle man inte göra det för att bli stor författare och skapa konst utan för att bättre uttrycka sin personlighet genom att teckna en klar bild av sig själv för andra att betrakta, eller för att skapa ordning inom sig själv och genom sina bekännelser bota komplex och brist på mognad – och kanske även för att fördjupa sina kontakter med andra, göra dem intimare och mera kreativa.

Man skulle skissera dem skarpare, så att de kunde befrämja ens tankeförmåga och utveckling; eller också skulle man försöka kämpa mot förstelnade vanor, förutfattade meningar, principer som går stick i stäv mot den egna naturen. Andra gånger skulle man endast skriva för att förtjäna sitt uppehälle. Man skulle inte spara någon möda för att ge arbetet en konstnärligt tilltalande form, men huvudsyftet skulle förbli detsamma vad man än gjorde: att nå sig själv och inte konsten.

Man skulle upphöra med att skriva pretentiöst, att försöka uppfostra, lyda, leda sina medmänniskor och att moralisera. Man skulle hela tiden förbli medveten om den viktigaste målsättningen: att lyfta upp sig själv och att utvecklas vidare. Texten skulle inte strömma fram ur en inre mognad som hade funnit sin uttrycksform, utan tvärtom, ur en omognad, ur en förödmjukande ansträngning att finna sin form. Man skulle göra bort sig många gånger medan man klättrade vidare mot toppen, svettig som en bergsbestigare, på väg mot självförverkligandet.

Och om man då råkade skriva en dum och värdelös bok, skulle man säga till sig själv: nåväl, jag har skrivit en del smörja, men jag har aldrig undertecknat något kontrakt med någon att skriva en klok eller fulländad bok. Jag har uttryckt min dumhet och jag är glad för det, eftersom jag gjutits och formats av de hårda omdömen som jag själv provocerat fram ur andra. Nu känns det som om jag vore född på nytt. En konstnär som har denna sunda filosofi är så fast förankrad inom sig själv att varken dumhet eller brist på mognad kan skrämma eller skada honom; han kan se sig själv utifrån och hålla huvudet högt, trots sin okänslighet, medan ni andra aldrig kan uttrycka något, eftersom er rädsla berövar er rösten.”

Ord av Daniel Carleton Gajdusek refererade av Georg Klein i boken Utvägen 1992 Månpocket av Bonnier. Jag skrev av den 24 februari 2002.

Andra bloggar om kreativitet, förödmjukelser