Experimentfilmer på Magasin 3

I torsdags kväll var jag på Magasin 3. De hade visning av "klassiska experimentfilmer". Jag vet inte varför jag fick för mig att gå, men det var väl nåt med vårvädret och solen som gjort att allt kändes möjligt, till och med att vara ute en kväll istället för att vara med familjen, trots att jag nyss varit borta i 15 dagar.

Filmerna var som befarat ganska plågsamma. Den första visade ängsblommor i närbild dubbelexponerade med andra ängsblommor/gräs/små människor på en backe och allt detta i snabbspolning. (Vet inte vad det heter)

Andra filmen, som jag minns, var också den snabbspolning av massa Manhattan-bilder från 50, 60-talen. Det var snygga bilder pga tiden, och snygga färger, men så jäkla störande att de inte använt stativ så allting skakade skitmkt. Vid en bild där båtar åkte på (Hudson?)floden i snabb takt så hördes spridda skratt i publiken. Det var väl inte så mkt annorlunda än när man filmar bilar i snabb "motion" som åker på gator, men det visar hur människor kan roas och överrumplas också av mkt små annorlundaheter. Det krävs inte så jättemkt för att anses som litet nyskapande. (Och vilka andra självklarheter ska jag nu skriva....?)

Den tredje filmen var med Andy Warhol. Först såg man en vackert/sminkat kvinnoansikte. Sen var det en gruppbild med AW och några till. Sen kom en liten pojke med en korg och AW delade ut frukt och grönsaker till gruppen och de började mumsa. Detta pågick ett bra tag och mina tankar flöt i väg till en konstfilm som jag vill göra. I sista scenen så tar den sminkade kvinnan ett äpple från pojken och ger honom sitt eget. Då kom jag att tänka på en essä av Joan Didion från flower power-eran i San Fransisco, där hon i slutraderna beskriver 4, 5-åriga barn till hippisar, helt påtända av droger, redan missbrukare. Då vill jag bara gråta. Och jag undrar hur det gick för den här pojken på the Factory. Om han fick droger.

Sen var det en till film med dubbelexponerade, snabbspolade blommor. Sen en jobbig med massa ovidkommande ljud och dialogfragment satta till svartvita, osammanhängande bildfragment av folk som vistas kring en friluftsstuga i bergen, typ. Men den underströk också tydligt det här som Eisenstein väl också visade, att vi människor hittar samband mellan bilder också där det inte finns. Det finns termer för det där som jag inte längre minns från filmvetenskapsstudierna.

Den sista filmen var intressant. Den bestod av en scen ur en svartfilm film "To kill a mockingbird" med bl a Gregory Peck, den gamle snyggingen. Peck med fru och två barn sitter vid köksbordet, men vid varje rörelse eller ljud så har filmaren använt stop motion och låter bilden hacka fram och tillbaka vilket ger väldigt intressanta ljudeffekter och rörelse-effekter. Ljuden blir som hiphop, scratch scratch och hoj hoj, bilderna blir ibland rent komiska, när huvuden svänger fram och åter, fram och åter, eller en armbåge likadant. Ibland kunde det bli lite påfrestande, när en dörrsmäll spelades om och om igen. Min favorit var en ordväxling mellan barnen:
- Höjap
- Amtain
- Höj ap
- Am tain
Till slut hörde jag:
- Hurry up!
- I'm trying!

Jag tänkte att filmen måste ha förebådat hiphopen, men i eftertexten visade den sig vara gjord 1993, så det var tvärtom hiphopen som möjliggjorde klippningen.

Till sist ville jag skriva ngt om dokumentären Am I black enough for you av Göran Olsson, men det får vänta. Ni har läst tillräckligt mkt av mig för idag.