Sexisten Parkinson
Ha, rubriken kommer väl att locka till sig allehanda galenpannor igen, men råkade se ett klipp i två delar med min favoritpratshow-värd Parkinson från 1975 där han intervjuar en 30 år ung Helen Mirren, och jag får hjärtklappning och ångest av hans attityd mot henne i den första halvan av intervjun.
Han beter sig som om han var en grävande journalist och hon en korrupt politiker. Han sitter nonchalant och gungar i sin stol, medan hon är på helspänn och blickstilla i sin, som ett djur som känner vittring av en jägare.
I ljuset av detta kan jag bättre förstå Meg Ryans antipati för honom och hennes reserverade sätt under sin intervju. Jag längtade efter att Mirren skulle göra sig lika otillgänglig för hans attacker som Ryan. I stället för att svara enstavigt inför denna fientlighet, så broderar Mirren ut sina svar. Kanske är det en annan sorts försvarsstrategi helt enkelt.
Det vore verkligen toppen om någon skolad feminst kunde analysera detta mer ingående. Det jag märkte var att Helen Mirren hela tiden försökte beveka Parkinson, spela på sin kvinnlighet, vädja till hans medkänsla och i början av klipp 2 tar hon honom till och med på knät, och antyder att hon finner honom attraktiv, vilket naturligtvis är ett dråpslag mot hans initiala intention att ställa henne mot väggen. Äntligen ler han självgott, men välvilligt. Äntligen vilar jägaren i sin smickrade fåfänga.
Man dånar.
Han beter sig som om han var en grävande journalist och hon en korrupt politiker. Han sitter nonchalant och gungar i sin stol, medan hon är på helspänn och blickstilla i sin, som ett djur som känner vittring av en jägare.
I ljuset av detta kan jag bättre förstå Meg Ryans antipati för honom och hennes reserverade sätt under sin intervju. Jag längtade efter att Mirren skulle göra sig lika otillgänglig för hans attacker som Ryan. I stället för att svara enstavigt inför denna fientlighet, så broderar Mirren ut sina svar. Kanske är det en annan sorts försvarsstrategi helt enkelt.
Det vore verkligen toppen om någon skolad feminst kunde analysera detta mer ingående. Det jag märkte var att Helen Mirren hela tiden försökte beveka Parkinson, spela på sin kvinnlighet, vädja till hans medkänsla och i början av klipp 2 tar hon honom till och med på knät, och antyder att hon finner honom attraktiv, vilket naturligtvis är ett dråpslag mot hans initiala intention att ställa henne mot väggen. Äntligen ler han självgott, men välvilligt. Äntligen vilar jägaren i sin smickrade fåfänga.
Man dånar.
posted by Space babe at Friday, August 07, 2009
2 Comments:
Har han inte haft sin sista show vid det här laget, Parkinson? Typ förra året?
Köpte du de silverfärgade skorna?
Jo, han har sagt sitt nu. På sätt och vis synd, för jag gillade verkligen hans show, för det mesta.
Nej, jag har inte kollat om de finns kvar. Jag försöker att inte konsumera kläder och skor sedan minst ett år tillbaka, dessutom behöver mina fötter bekväma skor, har jag äntligen insett.
Post a Comment
<< Home