Fläskkorv o rotmos

Jag har nog inte ätit det sen i skolan. Det var aldrig någon favorit. Nu hade jag köpt en kålrot, för det ska man ju eftersom det är miljövänligt att äta svenska rotfrukter. Men maken hindrade mig från att riva ner den i en köttfärssås. Han påstod att såsen skulle bli oätbar. I alla fall för barnen.

Så jag förföll till den enklaste lösningen och köpte en fläskkorv. Mitt rotmos var inte riktigt som skolans. De hade nog en hel del smör i. Min var liksom lite genomskinlig nästan. Nåväl. Det var en ok middag innan jag åkte i väg till min kör. Men jag la tillbaka en av korvbitarna, för det är nåt extremt mättande med fläskkorv. En mättnad som sitter i halsen snarare än i magen.

Förresten så läser jag just nu den omtalade boken "Eat Pray Love" av Elizabeth Gilbert. Lustigt nog så stötte jag på hennes namn första gången på Vanity Fairs hemsida (eller var det the Daily Beast?) i en notis om att hennes exman skulle ge ut en bok och de spekulerade i hur han skulle thrasha henne. Jag var tvungen att wika henne. Fattade ändå inte riktigt grejen. Sen hörde jag ett radioprogram, nåt med kultur, och där pratade tre kvinnor om boken och alla ville ge den till sina väninnor. Jag tror hon Karin Magnusson var en av dem. Kulturchef på Expressen va?

Det jobbiga med Internet är att man inte har någon ursäkt för att inte ha koll på nånting som man bloggar om. Det blir bara ett bevis för att man är lat.

Jo, boken. Hon skriver väldigt väldigt bra. Jag skäms lite för att gå runt med den, för baksidan är helt rosa och det är så obvious att jag bär på en chick-lit-pocket. Men hon skriver så bra så det behöver jag inte skämmas för. Men jag stör mig ändå på hennes självutplånande humor. Ok, jag förstår att det är helt väsentligt i humorsammanhang. Det är inte lika kul när man är rolig på nån annans bekostnad. (Har skrivit det i nåt annat inlägg.) MEN. Jag tror jag har blivit lite allergisk mot den här koketterande självironiska och självutplånande humorn för jag har en kompis som är fantastisk på den. Och oftast är det bara kul. Men ibland blir det bara för mycket. Som när man vill att kompisen ska hänga med på en författarkväll och kompisen skrattande tackar nej med motiveringen att hon inte är tillräckligt intellektuell för att kunna uppskatta den författaren. Men att hon/han tackar för komplimangen.

(Tilläggas bör att författaren är en bästsäljande sådan med flera filmatiseringar av sina böcker och ett väldigt traditionellt berättande, och TRO MIG: hans böcker kräver inte något särskilt intellektuellt djupsinne.)

Då förstår man att hela den här humorn bara är till för att - ja, varför? För överlevnads skull, antar jag. Jag måste skaffa mer humor.

Men boken: jag irriterar mig också på att Gilbert hela tiden skriver om sina vänner som är så fantastiskt framgångsrika, kolugna och stabila, till skillnad från henne. Systern är fantastisk och är tryggheten själv. Kompisen som kommer hem till henne när hon är självmordsbenägen är fantastisk och tryggheten själv. Alla vet liksom de rätta orden att säga. Var och varannan man är skitsnygg. Var och varannan kvinna i boken är jättesexig.

En kompis med dreadlocks besöker henne i Italien:

She's one of my favorite traveling companions, an unflappable and entertaining and surprizingly organized little pixie in tight red crushed-velvet pants. [...] Linda is the owner of one of the world's more intact psyches, with an incomprehension for depression and a self-esteem that has never even considered being anything but high. ... When she is not taking care of her pet lizards and ferrets, she is managing a software development team in Seattle and making more money than any of us.

Suck.

På baksidan har man citerat en kritiker från NYT: "If a more likable writer than Gilbert is currently in print, I haven't found him or her...osv"

Jag skulle vilja modifiera det till: If an equally likable writer with less unlikable friends as Gilbert is curretly in print, i'd like to find him/her.

Läs även andra bloggares åsikter om Eat Pray Love, Elizabeth Gilbert, fläskkorv med rotmos