Tala fritt

Ibland tänker jag, när jag befinner mig i "viktiga" sammanhang, att man behöver bara se ut som att man vet vad man talar om så tror alla andra det också. Fast man måste förstås se väldigt övertygad ut själv.

Idag var jag på ett seminarium. Talaren i fråga ingav ett stort förtroende när han i början av sin föreläsning meddelade att han tänkte strunta i sitt manus och istället tala fritt.
Detta gjorde han sen på svårt bruten engelska men med mycket glatt humör. Han log stort och charmigt när han tyckte att han hade fått in en poäng, vilket var vår q till att skratta och applådera.

Eftersom han är en väldigt viktig person inom underhållningsbranschen i ett stort land i öster så spelar det liksom ingen roll vad han säger, huvudsaken är att han säger nåt.

Jag tvivlar inte på att han är väldigt kompetent inom sitt område. Jag talar bara om det intryck jag fick av seminariet.

När det var frågestund var det som vanligt lite nervöst bland frågeställarna. Min puls börjar alltid öka när det är dags för frågestund, för det känns som att det är min plikt att ställa (minst) en fråga. Men jag kom överens med min inre vakt att "nej, det är faktiskt ok att bara sitta vid sidan av och lyssna.".

En tjej hade förberett sin fråga noga och talade på felfri engelska. Hon begick dock misstaget att ställa två frågor i rad. Han svarade kort bara på den första och gick sen vidare. Hon ska moderera ett stort seminarium om ett par dagar med samme gube, så hoppas hon lärt sitt misstag då.

Där var en annan gubbe som ställde en lång, oändlig fråga, med ett oändligt antal bisatser och utvikningar, och i så sävlig ton så man trodde att det var fråga om uppvisning av en ultramodern konstmusik-installation, och jag hann också undra i mitt stilla sinne om han var något fyllo som arrangörerna tänkte kasta ut eftersom han uppenbarligen aldrig tänker sluta ställa sin fråga, när han äntligen gjorde det.

Jag vet inte vad han frågade. Det vet jag aldrig när folk ställer så långa utläggningar till frågor. Om de inte sammanfattar på slutet själva.

Men uppenbarligen hade talaren fattat, för han svarade (jag vet inte vad). Och han höll också en lång harang. Sen när han äntligen var klar blev det tyst ett litet tag. Han frågade frågeställarguuben: var det ett svar på din fråga?
- That was a very good answer to my question, sa frågeguben.

Det hela är antingen för esoteriskt för mig eller så är jag helt enkelt korkad. Jag vet faktiskt inte vilket själv. Känner såhär lite för ofta för att det ska vara riktigt bekvämt. Typ jämt när jag är i såna sammanhang där folk liksom ska vara ... på ett visst sätt. Som på pressvisningar av utställningar t ex. Då pratar folk också sådär. Luftigt.

Men senare i en snabbmatskö hörde jag ett par IT-killar.
- Jag hoppas du inte tog illa upp för att jag avbröt er presentation. Jag skulle bara visa bla bla och tänkte att alla nog ville ta lunch etc.
- Nej då ingen fara... Hur långt kom du?
- Jag hann inte visa någon simulering, det blev bara bla och bla ...

NEJ. Det går inte. Jag måste anteckna nästa gång. Jag kommer inte ens ihåg vilka ord de använde. Bara att jag tänkte att oj, jag vet inte vad det där betyder. Hade jag vetat det om jag gått KTH?

Precis som jag är min dotter mest intresserad av kultur, typ tv, film, dans, musik och litteratur. Borde jag försöka pusha henne i riktning mot ekonomi och teknik istället? Iaf i gymnasiet och därefter? För det verkar ändå som att alla som är i maktpositioner även i sådana områden oftast har ekonomi/ingenjör/juristutbildningar i bakgrunden.

Jag vet inte. Däremot vet jag att jag måste måla ett personporträtt för er av en tonårstjej jag såg på tåget. Hon hade sitt fylliga blonda hår uppsatt i en slarvig hästsvans. Mörkblå skepparjacka i fint tyg. Slitna mörkgrå mjukisbyxor med muddar. Väldigt slitna tygskor som en gång varit vita, nu smutsgrå och helt formade efter hennes fötter. En brun läderportfölj. En svart plastmapp med papper som hon läste ur liksom lite tyst med läppar som rörde sig.

Det är väldigt attraherande att göra så. Att sitta fokuserad och röra på läpparna som om man läser tyst. Jag prövade det på en modersmålsmagister jag hade i 6:an. Han stirrade fascinerat på mig och sa när vi slutade den lektionen att jag var väldigt söt. Jag har provat det fler gånger. Tro mig. Det funkar. Särskilt om man är purung och biter sig lite i läppen då och då.

Hon var lite alienartad i ansiktet. Lite som Kate Moss, men ännu mer som Jodie Kidd som var en Kate Moss-kopia (gud varför vet jag sånt här? är det därför jag inte fattar nåt på seminarier?). Alltså ögonen brett isär, nästan som om de sitter på sidan av huvudet. Och fylliga, tonåriga läppar.

När jag vid ett tillfälle tittade på henne tittade hon trotsigt tillbaka på mig. Då såg jag att hon hade ett svagt bälte med små finnar över näsan.
Hon var svår att inte titta på dels pga hennes franskverbsrabblar-läpprörelser, dels för att hon verkade så medveten om sig själv och sin påstirrbarhet.

Jag kunde inte bestämma mig för om hon var en överklasstjej som fått med sig självförtroendet med modersmjölken, eller om hon är en överklasstjej som alltid känt sig ful när hon jämfört sig med sin vackra mor, men nu har träffat en äldre kriminell man som förklarat varför hon är honom så oemotståndlig.

Jag undrade om hon hade anorexia. Hon var lite oroväckande tunn så som tonåriga gängliga tjejer kan vara, men ännu inte alarmerande så.

Eller var hon bara en tonårstjej i behov av att bli hjälpt till en psykakut? Jag klev av innan hennes station så jag vet inte.