Ur min dagbok 2003

2003-01-23 torsdag

I tisdags blev ju telefonen stulen, så jag ringde till polisen igår 401 10 00 och anmälde brottet. Hamnade hos en som satt i gränskontrollen i Frihamnen. Han var en jugoslavättling (far och mor därifrån) som var mycket ung och pratglad. Jag fick veta mer än jag ville veta om honom. Bland annat gifte sig hans föräldrar när de var 18 och nu är de 48 och har alltså varit gifta i 30 år. De vill gärna att han ska gifta sig snart också, han är 24. Hans bästa vän i Jugoslavien ska gifta sig i sommar och han ska åka dit och vara best man.

Det började med att jag sa varför jag ville anmäla detta, trots att utsikterna inte är stora att få tillbaka telefonen och den går under självrisken. Kundtjänst på Comviq hade nämligen sagt att om jag fick ett diarienummer och sa IMEI-nummer till både polis och Comviq kunde de stänga själva telefonen. Så jag ville bereda tjuvarna den stora sorgen att inte kunna använda min telefon. Men iofs hade min man sagt att man kunde komma runt det där genom att byta identitet på telefonen.

Det kände gränskontrollkillen väl till och han började berätta om sin granne som egentligen är bosatt i Jugoslavien men reser överallt och är aldrig hemma, som en gång visade honom ett par rum i sitt hus som var fulla med mobiltelefoner som han sedan sålde på Balkan och i Östeuropa, telefonerna kom från Sverige, Holland, Österrike, alla dessa rika ställen. En liten hemlighet bara oss emellan, sa killen, och menade mig. Om de visste något på jobbet så skulle de tvinga honom att bli ”informatör”.

- Är du inte polis?
- Nä, jag e civilanställd. Men vi har mycket lättare att komma in på polishögskolan. Vi var där på kurs, och det är många som frågar om inte jag ska bli polis.

Jaha, vad var det då som hände med mobilen. Jag berättade och han sammanfattade sedan. Jo, [Space Babe] satt på McDonald’s vid Slussen och åt, när tre invandrarkillar kom och satte sig vid bordet bakom henne men gick strax igen. När hon reste sig och tog på sig jackan var telefonen borta. [Space Babe] misstänkte genast invandrarkillarna för de var de enda som hade varit i närheten av henne. Hon såg inte hur de såg ut, men de såg ut att vara från Mellanöstern(!). När de talade hade de en brytning (på Rinkebysvenska, ville han tillägga, men vi tog bort det efter gemensam begrundan.).

Han förklarade för mig vid ”misstänkte genast invandrarkillarna” att här brukar de flesta protestera och säga att ”men jag är ingen rasist”. Jag hade också tänkt tanken att han inte behövde skriva ut invandrare eftersom vi redan etablerat det. Men det gick han inte med på. Jag sa något lamt om att jag var besviken på bristen på invandrarsolidaritet, och där körde han en lång harang om att det finns ingen sådan. Invandrarna har de värsta fördomarna och kom de där från Mellanöstern och jag från Asien, då tänkte de verkligen inte så. Men strängast dom fällde han över jugoslaver, de skulle sälja sin mamma för fem spänn, sa han. De skulle resa efter dig till Afrika om du var skyldig dem lika mycket. I Södertälje där han växt upp var det juggar som försökt köra beskyddarverksamhet och detta mot sina egna affärsdrivande släktingar.

Sen höll han en kort föreläsning för mig om Rinkebysvenska, att det var så gott som en egen dialekt och snart skulle komma ut i ordboken och bli officiell. Så att när någon bryter, så kan man alltså säga att de talar Rinkebysvenska.

Jag hade inte ens hört huruvida invandrarkillarna talade svenska eller annat språk, men jag hade för mig att de bröt. Jag hade egentligen inte noterat något alls i deras utseende förutom att de var mörka och väsnades litet när de satte sig bakom mig, jag hade funnit det egendomligt att de inte satt kvar.

Sen berättade han om sig själv, jo, det föranleddes av att jag sa att jag också bott i Södertälje och gått i Ronnaskolan. Var hade han bott? Jo, först i Hovsjö vid fyra års ålder, men när han talade flytande syrianska så bestämde hans föräldrar sig för att flytta. Till Saltskog. Det var trevligare. Mest finnar dock. Sen till Mariekäll. Där gick han i skola och sen på Telge gymnasium. Han hade idrottat, därför hade han hållit sig ifrån trubbel.

"Vilken idrott?" Var jag dum nog att nappa. Basket, han hade varit så duktig och erbjudits att vara med i juniorlandslaget och ditten och datten, men i slutändan fick istället en son till förbundets ordförande chansen, totalt talanglös, istället för han. Men det gjorde inget för han blev proffs i Jugoslavien i stället. Men så skadade han sig och nu hade han hamnat här. Han var två meter lång och hade gått på college i USA och där hade en känd tränare sagt att han och två andra var de enda han kunde tänka sig i MBA så småningom. Men ena skadade sig också och den andra spelar numera i nåt skitlag.

Han hann även berätta om sitt senaste förhållande med den finska tjejen på jobbet som var så feg och inte vågade satsa på deras förhållande utan fortfarande bodde ihop med sin f d kille, trots att vår vän var både längre och snyggare. Men hon var tre år äldre, så hon var rädd att vår vän skulle tröttna och lämna henne med brustet hjärta.

-Du är den trevligaste jag har pratat med, sa han.
-Jaha, tack…
-Ja, du är så bra på att lyssna. I vanliga fall så är det jag som får lyssna, men du, du får en verkligen att öppna sig.
I mitt stilla sinne tänkte jag att man verkligen inte behövde någon dyrk för att få honom att öppna sig.
- Ja, du verkar ju också väldigt öppen och social.
- Ja, men bara i telefon. Annars om man ser mig, två meter lång och stor, så tänker man liksom inte att jag är en skojig kille.

Hans syrra bor i Rom och är ihop med en italiensk jazzmusiker som han inte gillar, för killen säger att han får allt han vill ha.

Ja, han var verkligen en annorlunda prick. Det underliga var att han inte var ett dugg intresserad av att veta något om mig, utan bara babblade på om sitt.

Vi får se om han kladdar ner sitt telefonnummer på kopian av anmälan jag ska få…

Kräktes förresten igår natt vid 1-tiden när jag gått till sängs. Det var ljust gult och luktade som salta ankägg, det var nog ostbågar. Mkt märkligt att kräkas.

(För er förståelse: Jag var gravid med dottern, arbetslös och deprimerad. Det hände inte så mkt, jag träffade inte så många människor, därav denna utförliga redogörelse, tror jag.)