Hemma på Akki
Håhåjaja, hemma från Kina och det är sååå skööönt! Jag breder ut mig på våra spatiösa 80 kvadratmeter och tycker det är sååå lyxigt.
Det bästa med resor är kanske att komma hem. Det var väldigt lämplig reselektyr jag köpt med mig - nämligen Jenny Diskis On Trying to Keep Still. Den var väldigt bra, och väldigt neurotisk.
Jag har i likhet med Diski svårt för att vara riktigt närvarande och njuta på resor. Det finns alldeles för mycket att oroa sig för - måltider som ska ätas på restauranger som ska väljas ut, och inte vet man vilken som är bra eller vilka rätter som är goda. Det är kommunikationsmedel vars avgångstider ska passas, hotellrum som ska hållas någorlunda överblickbara trots packningen som lätt sprider sig över all tillgänglig yta. Men framför allt, barn som ska hållas på gott humör. Jag tror mig minnas att jag varit bättre på att vara närvarande och njuta av resor tidigare, men kanske är det bara en illusion.
Vi kom hem i alla fall. Och förseningen på 4 timmar på Beijings flygplats berörde mig inte det minsta. Planet är ju åtminstone inte inställt, var mitt svar på makens beklagande läten. Och så säger min kbt-terapeut att det inte finns några som helst fördelar med att föreställa sig värsta-scenarios hela tiden.
Idag har jag frossat i sushi på Akki. Där var min gamle klasskamrat. Vi snackade medan han jobbade och det var betydligt mer än vi pratade under hela skoltiden. Synd, för han verkar vara både rolig och beläst. Jag beställde hungrig och glupsk som jag var, en 13-bitar. Föga anade jag då att han skulle pracka på mig ytterligare två bitar och kanske ännu fler om jag inte uttryckligen bett honom låta bli, jag höll på att hamna i sushi-koma. Den första extrabiten var en algrulle med laxrom och vaktel-ägggula. Smakade gräddigt och mumsigt. Den andra biten var en riskudde med en konstig grå räka på som var mycket vacker och god. Sen fick jag dessutom bara betala halva priset för det jag beställt. Gulle han. Och någon för mycket vinäger i riset märkte jag konstigt nog inte av nu, hehe.
Det bästa med resor är kanske att komma hem. Det var väldigt lämplig reselektyr jag köpt med mig - nämligen Jenny Diskis On Trying to Keep Still. Den var väldigt bra, och väldigt neurotisk.
Jag har i likhet med Diski svårt för att vara riktigt närvarande och njuta på resor. Det finns alldeles för mycket att oroa sig för - måltider som ska ätas på restauranger som ska väljas ut, och inte vet man vilken som är bra eller vilka rätter som är goda. Det är kommunikationsmedel vars avgångstider ska passas, hotellrum som ska hållas någorlunda överblickbara trots packningen som lätt sprider sig över all tillgänglig yta. Men framför allt, barn som ska hållas på gott humör. Jag tror mig minnas att jag varit bättre på att vara närvarande och njuta av resor tidigare, men kanske är det bara en illusion.
Vi kom hem i alla fall. Och förseningen på 4 timmar på Beijings flygplats berörde mig inte det minsta. Planet är ju åtminstone inte inställt, var mitt svar på makens beklagande läten. Och så säger min kbt-terapeut att det inte finns några som helst fördelar med att föreställa sig värsta-scenarios hela tiden.
Idag har jag frossat i sushi på Akki. Där var min gamle klasskamrat. Vi snackade medan han jobbade och det var betydligt mer än vi pratade under hela skoltiden. Synd, för han verkar vara både rolig och beläst. Jag beställde hungrig och glupsk som jag var, en 13-bitar. Föga anade jag då att han skulle pracka på mig ytterligare två bitar och kanske ännu fler om jag inte uttryckligen bett honom låta bli, jag höll på att hamna i sushi-koma. Den första extrabiten var en algrulle med laxrom och vaktel-ägggula. Smakade gräddigt och mumsigt. Den andra biten var en riskudde med en konstig grå räka på som var mycket vacker och god. Sen fick jag dessutom bara betala halva priset för det jag beställt. Gulle han. Och någon för mycket vinäger i riset märkte jag konstigt nog inte av nu, hehe.
2 Comments:
välkommen hem :)
Tack Jessika!
Post a Comment
<< Home