Svaret på gåtan smörfisk

Ok, nu vet jag vad det är för mystiskt med smörfisk...

Tack Örjan på Fest och Catering!

Hattori Sushi Devil har sjangserat

Idag tränade jag för första gången på två veckor. Det har bara blivit en gång i veckan hittills i år, men jag ska försöka utöka till åtminstone två ggr. Jag blir pigg av att träna. Men förra veckan jobbade jag så många morgonpass, så jag orkade helt enkelt inte släpa mig till jympan dessutom. Och denna vecka lite samma sak.

Nu till saken. HSD har blivit betydligt sämre än sist jag var där. Riskuddarna till nigirisarna är alldeles för stora, man tappar för mycket fisksmak. Rullarna kändes också slentrianmässiga, lax med avokado. De små duttarna med rom eller såser av olika slag på nigiribitarna var också väldigt oinspirerade. Räkan hade en majonnäsbaserad såsklick, sen var det nog bara ena laxbiten och en vit fisk som hade lite grön småkornig rom på sig. Den enda grönsaken som kom med var en bit tråkig persilja. Filmgubben, du som är gift med en japanska, säg mig, är verkligen persilja comme-il-faut på sushi?

Nä, HSD börjar kännas som en dussinsushi. Den stora skillnaden är att de är dyrare.

Hemma på Akki

Håhåjaja, hemma från Kina och det är sååå skööönt! Jag breder ut mig på våra spatiösa 80 kvadratmeter och tycker det är sååå lyxigt.

Det bästa med resor är kanske att komma hem. Det var väldigt lämplig reselektyr jag köpt med mig - nämligen Jenny Diskis On Trying to Keep Still. Den var väldigt bra, och väldigt neurotisk.

Jag har i likhet med Diski svårt för att vara riktigt närvarande och njuta på resor. Det finns alldeles för mycket att oroa sig för - måltider som ska ätas på restauranger som ska väljas ut, och inte vet man vilken som är bra eller vilka rätter som är goda. Det är kommunikationsmedel vars avgångstider ska passas, hotellrum som ska hållas någorlunda överblickbara trots packningen som lätt sprider sig över all tillgänglig yta. Men framför allt, barn som ska hållas på gott humör. Jag tror mig minnas att jag varit bättre på att vara närvarande och njuta av resor tidigare, men kanske är det bara en illusion.

Vi kom hem i alla fall. Och förseningen på 4 timmar på Beijings flygplats berörde mig inte det minsta. Planet är ju åtminstone inte inställt, var mitt svar på makens beklagande läten. Och så säger min kbt-terapeut att det inte finns några som helst fördelar med att föreställa sig värsta-scenarios hela tiden.

Idag har jag frossat i sushi på Akki. Där var min gamle klasskamrat. Vi snackade medan han jobbade och det var betydligt mer än vi pratade under hela skoltiden. Synd, för han verkar vara både rolig och beläst. Jag beställde hungrig och glupsk som jag var, en 13-bitar. Föga anade jag då att han skulle pracka på mig ytterligare två bitar och kanske ännu fler om jag inte uttryckligen bett honom låta bli, jag höll på att hamna i sushi-koma. Den första extrabiten var en algrulle med laxrom och vaktel-ägggula. Smakade gräddigt och mumsigt. Den andra biten var en riskudde med en konstig grå räka på som var mycket vacker och god. Sen fick jag dessutom bara betala halva priset för det jag beställt. Gulle han. Och någon för mycket vinäger i riset märkte jag konstigt nog inte av nu, hehe.

Mer sushi

Gick förbi ett sushiställe där jag fått veta att en gammal klasskamrat jobbar. Han berättade att han snart ska bli köksmästare på mitt favoritställe Akki! Hoppas det inte blir mer vinäger i riset bara, för det var det nämligen på det nuvarande stället...

emmteevee

Ett ålderstecken kan vara att man känner sig rätt så likgiltig när man är ute på lokal. Man har sitt på det torra hemma. Man är inte så himla nyfiken på människorna som finns där. Man tycker de ser ganska tråkiga ut. Möjligen undrar man lite om man själv ser lika tråkig ut. Några kanske ser lite roligare ut, men dem vågar man inte gå fram till och prata med. Eller så gör man det när man orkar och då kanske man får roligare än man tänkt sig.

Jag hade blåfärgade linser, men det syntes knappt. För lite blåfärg. Jag såg bara lite lätt drogad och blankögd ut, på väldigt nära håll.

Det var så satans kallt igår. Minst 10 minus. Man vet att man har åldrats när temperatur går före fåfänga. Jag håller dock inte med Jenny om att flickorna gav Lilja 4-ever-känsla. Eller jag vill inte hålla med om det. Jag tänker att vi i vår ungdom kanske också gav det intrycket. Men 7 gånger av 10 slutade det ändå med att man åkte hem och låg med sin mjukisbäver (ett kramdjur jag fick av mina gymnasievänner på 17-årsdagen, absolut inget ekivokt, dock hade mina brittiska medutbytesstudenter i Holland mkt roligt åt den, men de var rätt pubertala.). Intressant och korrekt iakttagelse av Jenny att de flesta killar var rätt korta. Jag tänkte också på det, fast mer undermedvetet. Däremot stapplade många tjejer omkring på för höga klackar. Och frös. Jag tycker inte tjejer ska behöva frysa för att vara snygga.

Det var jättemysigt att träffa Jenny och dricka drinkar. Prata idéer och möjliga projekt. Weeping Willows skulle spela, men inte ens de kunde få mig att vilja stanna när Jenny ville gå. Fast jag vidhåller att Magnus Karlsson är Sveriges bästa sångare. Taxichauffören pratade om sina två söner 16 och 19 år.

Jag åt en sushi på Helens sushi vid Hornstull. Det var vidrigt. Riset var sönderkokt och al dente! Jag tycker inte att det ska finnas en hård kärna i välkokt ris. Däremot ska riskornen vara spänstiga på ytan när man sätter tänderna i det. Dessutom smakade riskuddarna så mycket vinäger att jag inte ens kunde ha någon soja på.

Hattori Sushi Devil

Nu har jag också varit där. Jag kan inte säga att Sushi Devil är bättre än Akki. Tycker nog faktiskt att Akki ändå är snäppet bättre. Men redan det är ju i särklass, här i Sverige.

Jag blir lite nervös när servitörer under en lunch kommer fram och frågar hur det smakar. Det kan bero på min sinnesstämning just i dessa dagar. Sen tycker jag att de bör byta ut sojaflaskorna som visserligen ser bra ut, men läcker irriterande när man häller.

För övrigt är jag jätteavundsjuk på att Jennys mobil verkar ha direktkontakt med Blogger. På nåt sätt har hon en Blogger-logga i sin skärm och när hon tar en bild så kan hon välja "publicera" så hamnar den direkt på hennes blogg. Jenny säger att det är "...3G-teknik" (med skälvande röst). Min make säger att jag måste gå till en mobilbutik och be dem uppdatera min mobils firmware. Jag hade aldrig hört talas om ordet tidigare, men han säger att det är ett nånting mellan software och hardware. Jamen, dåså.

Sushi & jobb

Oj, sushi! Norman, jag är verkligen ingen expert. Jag bara äter. Kolla istället in Fastfoodlovers bloggpost om det där jag först läste om Hattori. Jag tror jag begår många kardinalfel.
1. Jag tar förmodligen alltför mkt soja. Försöker skära ner på det. Men jag har slutat mixa in wasabin.
2. Lyckas fortfarande inte vända på sushibiten så att fisken hamnar på tungan där alla smaker ska explodera. Som inbiten pinnanvändare från ätpinnarnas ursprungsland så tycker jag det verkar lite barbariskt att äta med fingrarna, för att inte tala om hur smutsigt. Konstigt, det går ju bra för mig att greppa en macka... men sushi är ju så klibbigt, det hinner fastna mkt mer skit på dem från händerna.
3. Äter nästan aldrig ingefäran, den är så stark och söt!
4. Äter gärna misosoppan till min sushi, aldrig före eller efter.

Annars har jag faktiskt haft jättetrevligt på jobbet idag. Folk är jäkligt trevliga där alltså, för att vara personal på en halvstor nyhetsredaktion. Jag fick ett uselt utlägg som jag först bara tyckte: Blä. Jag kände mig verkligen icke-uppskattad och förbisedd. Samtidigt var vi bara två reportrar som chefen hade att välja på. Den andra fick det mer prestigefyllda och roliga jobbet. Men sen fick jag jobba med ett geni till redigerare som bara lyfte mig och mitt jobb till oanade höjder. Då mindes jag plötsligt återigen varför jag någonsin sökt mig till det här yrket. Det var härligt!

Dessutom hade vi bilder från en underleverantör där jag jobbat en sommar och fotografen var mycket riktigt den duktiga människan jag jobbade med där och som jag bad filma mitt bröllop, fast sen blev det en annan bröllopsfotograf.

Igår hade jag sällskap till stan med en granne som går skrivarkurs och har mediadrömmar. Han tycker att jag är cool för att jag jobbar där jag jobbar och "inte har ett vanligt jobb". Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Att jag ibland skulle kunna ge vad som helst för att istället ha ett vanligt jobb (fast inte vilket som helst förstås, men typ ekonom (urk)...verkar rätt soft). Har ni lagt märke till att typ alla jobbannonser går ut på att man ska ha ekonomutbildning? Fan, varför lyssnade jag inte på mina päron?

Jag sa att det är upp och ned, som alla jobb. Idag är det upp och jag ser fram emot firmafesten på fredag.

Ibland tycker jag arbetsplatser är liksom ställen man måste nöta in. Och vissa människor är sådana som man måste nöta sig mot. De måste bli vana vid en. Man måste bli en inventarie. Först då kan de acceptera en. Börja se en. Därför hatar jag vikarietillvaron, för man hinner aldrig igenom den där processen. Ibland på jobben kunde jag se folk som varit där i en halv livstid och inse att: "Fan det där att deras hem." De är så jäkla trygga där. Då avundades jag dem.

Men så finns det förstås andra också. De finns alltid.