Staffan var en lunch

Jag beställde surkål och Staffan köttfärssås, sen tog jag helt fräckt över hans mat, för kålen var för sur för mig. Lägg märke till de harmoniserande färgerna på maten.

Staffan gjorde mig uppmärksam på en estnisk krog som låg vid Norra stationsområdet och vi svor att äta där en vacker dag, ett löfte vi infriade till punkt och pricka. Då hade de iofs redan flyttat till Estniska huset på Wallingatan 32-34. Gå dit och stöd vårt grannland! Jag har en känsla av att inte tillräckligt många hittar dit (det va rhelt tomt under vårt besök), och ett lunchställe med en ovärderlig kulturstämning kommer försvinna. Det var stavformade kristallkronor och personal som såg ut som hämtade ur en Kaurismäkifilm, jag önskar jag tagit en bild på dem, det var stärkta förkläden och tygdiadem på huvudet, (diademet vågar jag inte svära på, det var i alla fall känslan som stannade kvar hos mig).

Men VAD lever?
Esterna har sina prioriteringar klara - potatisen kommer först. Jag håller helt med!