February 2, 2009

På Stora Bloggpriset


Med /L. Självklart var d jag som tog mat först av alla. D var långt (1h) efter min middagstid som brukar vara innan Bolibompa.

På allmän (2 pers) begäran kommer här lite mer om bloggpriset. Det var ganska tråkigt. Jag tror många bloggare, eller kanske människor öht, tenderar att vara lite blyga och skygga på sådana tillställningar och verkligen hålla sig till sin klick.

Vi tittade efter folk vi kände igen. Jag kände bara igen Lisa Matälskaren och hennes Johan som dissade rödvinet stenhårt (och det luktade faktiskt mkt märkligt, lite fermenterat), samt nån av bokhororna. /L pekade ut Kenza för mig. Hon stod med en kortvuxen och lite mullig kompis vid ett barbord, det kom fram folk till henne då och då, nån fräsig kille från Manolo tror jag (undrar om det är han som åsyftas när hon skriver i sin blogg att hon pratade med sin framtida man (överstruket sen)), och sen en trupp hysteriska tjejer som såg ut som hon ungefär och pratade på engelska (lät det som). Vid dessa tillfällen trädde kompisen tillbaka och såg ut som att hon inte borde vara där. Ordningen återställdes när de blev ensamma igen och Kenza lutade sig fram för att viska något i kompisens öra. Senare stödde sig Kenza på kompisen när hon skulle ta av/på sin klacksko bättre.

Blogge Bloggelito var inte där.

Kenza (ursäkta att jag skriver om henne hela tiden, det var bara för att vi ställde oss vid deras bord så jag hann notera en del) hade en svart axelbandslös klänning/liv som hon hela tiden försökte dra upp, tyvärr lyckades den aldrig helt täcka den vita vadderade behån under.

Det fanns massa tjejer där som var liksom olika varianter av Kenza. Alla hade de den skamlösa poseringsgenen som jag på sätt och vis tycker ländar dem till heder. Jag såg en tjej som gav sitt glas och sin handväska till kompisen, sen kastade hon först ner huvudet och sen upp som en headbanger, drog fram några slingor här, kammade tillbaka några där - obs! allt detta utan spegel och mitt i det stora rummet för prisutdelningen. Jag undrade vad hon höll på med, tills hon ställde sig med lyft haka, sänkta axlar och satte ena foten snett framför det andra och tittade fotogeniskt outgrundligt framför sig. Där stod en fotograf som väntat på att hon skulle bli klar.

Det gick omkring flera fotografer; en tjej i rosa mössa bad tidigt under kvällen att få fota mig och /L. Vi poserade väl på vårt sätt, även om vi var lite överrumplade mitt i vår inskyffling av kall marinerad kycklingfile (mozarella för /L) med bulgursallad och tzasiki. Maten var sådär, fotot likaså. /L tycker att hon ser ut som en "uppstoppad skyltdocka på ecstasy", vilket jag tycker faktiskt är en ganska träffande beskrivning. Själv ser jag bara... blixtbelyst och kanske lite olycklig-men-vill-inte-visa-det ut.

Jag har varit låg ett tag och den här kvällen var ett steg i rätt riktning att komma ut ur det.
Inte för att det var roligt, utan bara för anledningen att sminka sig och se en massa människor utan att behöva umgås med dem. På vägen till galan sa jag till /L att jag ville skriva en bok om hur det är att ha social fobi, den skulle bli en bästsäljare, för alla skulle mer eller mindre känna igen sig, och sen skulle jag äntligen bli rik och berömd och bli inbjuden till alla tv-soffor (- men vänta: vill jag verkligen det? Rik, ja, men berömd och inbjuden till soffor?). Fast jag skulle iaf få klappar på axeln på jobbet: Men lilla gumman, inte ska väl du ha social fobi... Och folk skulle äntligen förstå varför jag vissa dagar beter mig konstigt, knappt hälsar medan jag stryker längs väggen, och andra dagar är hur pratglad och spirituell som helst.

Problemet är bara att jag skulle helst vilja ge ut den där boken anonymt. Nu har jag fläkt ut mig här i bloggen ett par ggr, men jag tröstar mig med att om jag skriver massa nya inlägg så försvinner den här bakåt i textmassan och ingen kommer se den.

Och nu ska det visst handla om galan!

Jo, Jenny Östergren från TV4 Nyhetsmorgon var konferencier och prisutdelare. Hon gjorde det med stor professionalism och bravur. Det blev dock lite långdraget när hon först intervjuade Aftonbladets chefred Jan Helin och deras webchef Kalle Jungkvist om bloggarnas betydelse (som jag hört och läst nu till leda) och sedan skulle varje vinnare också intervjuas. Men jag förstår att det är svårt att ta bort iaf de senare momenten, eftersom alla kanske inte vet vilka vinnarbloggarna är.

Apropå kvinnor med små röster som gör stor karriär, så har jag också bevis på motsatsen, Jenny. Östergren är en sån kvinna som medvetet talar långt ner i basen, liksom Katarina Sandström. Kanske är det bara om man jobbar med etermedier man behöver tala med lågt tonläge för att göra karriär som kvinna. Jag vet inte.

6 Comments:

Blogger Morelli said...

Nå?!! berätta mer- hade ni kul!?
undrar jenny "alltid hemma" morelli

7:01 PM, February 03, 2009  
Anonymous Mazarintanten said...

Jag var nästan där jag också - därför mycket nyfiken på hur det var! Var det pompa och ståt eller mest bara jaha blaha?

6:46 AM, February 04, 2009  
Blogger Space babe said...

Nu har jag skrivit mer om galan! Det var inte mkt action, jag hade gärna dansat lite, men det blev tydligen inget av den varan heller.

3:21 PM, February 04, 2009  
Blogger Morelli said...

tack, du äger som rapportör spacebabe, att vi bloggare är blyga- det är gulligt tycker jag.

5:04 PM, February 04, 2009  
Anonymous Anonymous said...

Vilken redogörelse! Det var faktiskt ganska tråkigt, tur att vi är roliga i alla fall. Ingen dans blev det, ingen efterätt heller. Det kändes som att dom som höll i det stack därifrån efter prisutdelningen och så fick stackars "the attic" stå och spela musik för folk som inte dansade.

Vi såg lite ut som stepfordfruar kom jag på sen.

/L

7:23 PM, February 04, 2009  
Anonymous Mazarintanten said...

Låter inte som jag missade så mycket ändå. Även om jag gärna studerat Kenza och hennes bh-trassel en stund. Fast vänta nu - du beskrev det ju så bra att jag inte behövde uppleva det själv! Tack för rapporten

8:24 PM, February 04, 2009  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se