Åh, lycka

Jag har just skickat iväg ett längre reportage som jag skrivit för en tidnings räkning. På grund av ämnet kände jag mig typecastad, men vad fan. Det har verkligen varit skitkul! När det inte var skitjobbigt. Som när min huvudperson visade sig befinna sig på andra sidan jordklotet istället för att ha kommit tillbaka till Sverige som han sagt att han skulle.

Då hade jag verkligen panik. Kallsvetten bröt ut och jag fick påminna mig om att andas. "Varje andetag är unikt. Varje inandning en ny början. Varje utandning en påminnelse om att släppa taget." Se där fick ni er lite gratis mindfulness på köpet.

Nå, det kom i alla fall till nytta. Jag fick verkligen försöka tänka: Ok, nu andas jag in, och det är en ny början. Nu andas jag in igen, och det är åter en chans till en ny början.

Visst, det var bara att börja om. Jagade en annan gubbe hela eftermiddagen och nu, 1,5 vecka senare har jag tillslut fått ihop allt. Och jag är faktiskt rätt nöjd! Bättre kan det ju alltid bli. Så jag både ser fram emot och bävar för vad redaktören ska säga.

Tack kära kära J för att du pitchade den här idén åt mig! Själv har jag för dåligt självförtroende och är dessutom lat. Måste jag inte jobba slipper jag gärna.

Men belöningen för att jobba är ju den här lyckokänslan efteråt: Wow, har jag skrivit det här? Det blev ju inte så jättetokigt!

För stålarna är ju inte mycket att skryta med. Den tid jag lagt ner innebär troligen att min timlön för artikeln är lägre än den ett skolmåltidsbiträde (mattant) har. Och de har typ lägst lön bland kommunalarbetarna.

Jaja, skitsamma. Kul har det ju varit iaf. Och mer tid lär jag få ägna åt jobbet, eftersom jag vill följa med på fotograferingen och redaktören kommer vilja ha ändringar etc.