Reglerna av Sara Mannheimer

Har just läst klart (på ett par timmar, boken har en blygsam längd men är ändå av ett försvarbart format eftersom varje ny mening börjar på ny rad i princip) boken Reglerna, av Sara Mannheimer. Undrar om hon är släkt med Anna förresten, de är ju båda från Göteborg, eller Sara är uppväxt där.

För mig står det som fullständigt klart att boken är självbiografisk och att huvudpersonen lider av såväl social fobi som anorexi. Den väcker igenkänning som får mig att skratta högt. Första gången på s 6. Hon är så smärtsamt självmedveten på ett sätt som är omöjligt att beskriva om man inte varit med om det själv.

Hennes mässande fr a i början är tråkigt; om att skapa skapelsen levande, som ju är ett kodord för ”att vara kreativ”. Hon vill liksom inte benämna saker vid dess konventionella namn, t ex att bli känd eller framgångsrik: ”det fantastiska som kan komma att komma”. Samtidigt som hon erkänner att visst, det är ju det hon vill.

Intressant också att hon beskriver den här sköra balansen mellan hennes och hennes mans kreativitet, som att det ena hela tiden ökar på den andras bekostnad. Å, vad mkt det är man känner igen. Och det är trösterik tanke att även en så öppen och lågkodifierad roman kan bli så rosad.

Fast det förvånar mig att inte fler läst den som sådan. Men jag ska söka upp lite recensioner nu. Här en som liknar min upplevelse.

Och det enda jag känner igen i Eve är att han överöser flickan med presenter, vilket kan vara ett annat ord för kärlek.

ps. Hon verkar så helt igenom sympatisk.