Vad jag tänkt på:
Att David Sedaris verkligen är mycket rolig. Hans When You Are Engulfed in Flames fick mig att skratta högt flera gånger. Det är typ väldigt välskrivna, långa blogginlägg som handlar om honom själv och hans uppväxt. Sista texten handlar om när han slutar röka genom att flytta till Tokyo i ett par månader.

Mikael i Singapore ondgjorde sig över Lee Kuan Yews dotter som vecka efter vecka i tidningen Strait Times får utgjuta sig vitt och brett om hur intelligent, ambitiös och moraliskt överlägsen hon är. Här finns lite kritiska röster om det.

Det fick mig att fundera på varför vissa krönikörer kommer undan med personliga texter och vissa inte. Självklart var svaret att så länge man har självdistans och snarare gör narr av sig själv så går det alldeles utmärkt. Medan om man glorifierar sig själv så slår läsarna bakut. Nu låter jag nästan som att jag ogillar det förra, men det är ju tvärtom.

Jag har ibland svårt med att förmedla rätt ton, märker jag.

En annan sak jag tänkt på har jag redan glömt. Det är det som är anledningen till att jag så sällan uppdaterar. Plus att det tar sån tid! Det är som Facebook. Som jag försöker undvika nu pga dess tidstjuvsegenskaper.

Förresten så är jag helt besatt av att spela piano och spelar Wilmas theme från Särgårdsdoktorn helt ok. Be mig gärna visa när vi ses och det finns ett piano eller keyboard i närheten.