Läser Knausgård

Har länge längtat efter något att läsa. Något att dyka ner i och inte komma upp igen förrän det är över. (Senast det hände var nog Vi, de drunknade. eller Indignation av Philip Roth. Eller Solar av Ian McEwan.) Något som tar över mig. Ok, inte helt, men i alla fall som tar över en del av mig. En trygg röst att överlämna mig till. Det känns tryggt att överlämna sig när man känner att det är en gedigen berättare. När texten är varm.

Och som Jenny sa, när vi fikade efter Play, om att skriva och i kommentaren till förra inlägget. Livet för oss obönhörligen mot ett slut. Så vad är det då för mening med att skriva? För att det är som att simma mot strömmen. "Som att medan man simmar, samtidigt kämpa med att ta av sig kläderna man har på och kasta upp dem längs stranden åt andra att hitta?" Föreslog jag medan jag åt på en saffranscupcake och Jenny drack kaffe och nån bulle. (Glad att Jenny påminde mig i den här kommentaren att det var nåt jag sa. Jag tänker, alltså ÄR jag!) Undra på att det är så jobbigt förresten...

Jenny skriver om Knausgård här. När jag läser ettan påminns även jag om min egen tonårstid och hur jag alltid gick omkring med ett anteckningsblock för att skriva ner mina tankar. Jag slutade med det, för jag visste liksom inte vad jag skulle ha dem till. Tyvärr slutar man också att tänka så mycket. För anteckningsblock, precis som bloggandet, är uppfordrande. De kräver att man fyller dem med ngt.

Jag ska också börja fordra mer av mig själv. Lite mer.

Roligt att han nämner Proust alldeles i början. Så klart. Så självklart egentligen.
Roligt också med hans tankar om döden i början. Om att de döda måste gömmas undan. Och att bårsalar och begravningsbyråer aldrig kan ligga högre upp än typ marknivå. Att man aldrig åker upp med kroppar, bara ner. Ja, svårt att förklara. Läs!

Är trött på fläsk. Har ätit för mkt fläsk på sistone.