Rätten till heltid? Nej tack!

Häromdagen var vi hemma hos A och David i Gröndal. A och jag pluggade tillsammans på Konstakademin i Kina. Hon och jag har ofta delat känslan av att vara misslyckade begåvningar. Dvs, begåvade typer som haft det alltför lätt för sig och därför inte ansträngt sig tillräckligt för att ha en strålande karriär.

Just nu är jag dock inte särskilt upprörd för det. Speciellt inte sen jag hittat den här krönikan på The Economist, där skribenten beskriver en tillvaro som liknar den jag och min make delar. Vi jobbar så mkt som behövs. Helst inte mer. I texten kallas såna personer för "threshold earners", fenomenet har även benämnts "the medium chill".

Läs. Krönikan är jätteintressant. Däremot förstår jag inte riktigt slutsatserna. Nåt om att alla borde få klippa håret på folk och köra lite taxi när det passar. Eh, som en sorts bytesekonomi dårå? Eller svart?

Post-materialismen är ett nytt begrepp som jag genast känner mig hemma i. Det är verkligen träffande. Jag ser det i alla coola snygga tjejer som jobbar på Ica här i centrum. En av dem har blivit skönhetsmiss i Kenya eller nåt. Hon har en del jobberbjudanden som hon funderar på. (Jag tjuvlyssnade när hon snackade med en kund framför mig.) Eller de unga konduktörerna på tåget. Eller den söta städerskan på jobbet som ser ut som en thailändsk bibliotekarie.

Kommer de att se tragiska ut när de blivit gamla och rynkiga och jobbar kvar på sina okvalificerade arbeten? Eller kommer de fortsätta vara coola? Jag hoppas på det senare. Jag tror inte man identifierar sig lika starkt med sitt jobb längre. Igår spelade jag in en låt på kinesiska i en studio på Dalagatan. Det var jättekul. Sånt kan man göra när man inte jobbar 60 timmar i veckan.

Både A och jag har käpphästen att vi skulle vilja att politiker slutar snacka om "rätten till heltid". Vem fan vill jobba heltid? Ingen jag känner. Helt ärligt.

Man vill ha rätten att vara så pass välbetald att man kan försörja sig på sitt deltidsarbete.

In short: In Sweden, especially the Socialdemocratic party always call out for "the right to "a full-time job". I have never been able to understand why. Because I don't think anybody would want a full-time job if they instead could support themselves on a part-time ditto.
And I was very happy to find this column on the Economist where the writer dwells on the subject of prioritizing more autonomy and spare time instead of going a few rungs up the ladder on a career. That is, working more.