June 13, 2006

Bönder

Igår på väg hem från jobbet hamnade jag i samma vagn som två farbröder bekanta med mina föräldrar. De eller deras släktingar har på ett eller annat sätt haft kinakrogar ihop med mina päron. De hade åldrats. Jag mindes inte vad någon av dem hette. Jag inbillade mig att jag såg helt annorlunda ut än den tonåriga jag de sett senast.

Jag visade foton på min dotter i mobilen. De hade svårt att se pga långsynthet.

"Söt!" Sa de artigt.
"Hon är en kopia av mig..." sa jag försent för falsk blygsamhet.

De frågade om mina föräldrar. Jag sa att pappa jobbar sex dagar i veckan och de ojade sig. Jag ville inte fråga hur mycket de jobbade, men den ena jobbar på en koreansk krog och från krogjobb åker man hem ungefär som jag från sena pass.

Jag frågade om en barndomskamrat, ett brorsbarn till den ena.
"Ja, hon är klar med utbildningen till tandsköterska eller tandläkare, jag vet inte vilket... Och så har hon en utländsk pojkvän från jag vet inte var, så här krokig näsa har han" visade han med handen och fnös missnöjt.

"Huvudsaken är väl att han tycker om och är snäll mot henne" sa jag. Sen skildes våra vägar. Tankarna på dem stannar kvar hos mig. Mitt nu är så långt från mitt då. Jag känner mig ofta väldigt väl till mods med dessa människor från mitt förflutna, de känns välbekanta och ofarliga.

De är bondska. Ofta analfabeter. Som levat sina liv här i Sverige med så lite inblandning i svenska samhället som möjligt. De har diskat, städat, lagat mat. Tjänat pengar. Dricker lite efter jobbet. Får rödsprängda ögon. Spelar kort med andra kineser. De ingår i ett nätverk. Det nätverket är stabilt. Det händer inte så mkt i det nätverket. Jag upplevde det som kvävande. Nu när jag inte ingår i det längre kan jag sakna det. Mitt bondska jag.

5 Comments:

Blogger Xtian said...

"Mitt nu är så långt från mitt då."
Vad fint det lät.

Hela inlägget var intressant. Men just det uttrycket/meningen lät så fint.

10:15 AM, June 15, 2006  
Blogger Space babe said...

Tack Xtian, du är en gullegris som gör dig omaket att kommentera.

Jag undrar varför man är så beroende av kommentarer i bloggandet? Kan det vara för att det är den enda feedbacken man får - till skillnad från om man skriver i tidning eller ger ut en bok så får man ju ingen lön och inte gå på fester etc.

10:25 AM, June 15, 2006  
Blogger Xtian said...

det triggar ens ego. Man får bekräftelse.

Iallafall är det så för mig.

11:08 AM, June 15, 2006  
Blogger ondskan said...

Men ibland är det svårt att kommentera de bästa inläggen. Jag tyckte det här inlägget t ex var jättespännande, helt exotiskt etc, kändes det, för mig. Men bara mesiga kommentarer kom för mig. Så till slut blev det ingen. Jag ångrar det nu.

4:52 PM, June 16, 2006  
Blogger Space babe said...

Åh, ondskan, jag vet precis vad du menar. Så känner jag ofta, att jag bara vill säga: "Fan vad bra det här var!" eller "Åh, vad fint!" eller "Gud så välformulerat/skrivet/spännande/etc". och det tänker man ju att såna tråkiga kommentarer vill folk ju inte ha, men jag tror faktiskt att det betyder något för den som skriver.

Kanske inte för såna som har tusentals läsare? Orkar någon fråga Sigge Eklund o d?

9:12 PM, June 16, 2006  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se