Bönder

Igår på väg hem från jobbet hamnade jag i samma vagn som två farbröder bekanta med mina föräldrar. De eller deras släktingar har på ett eller annat sätt haft kinakrogar ihop med mina päron. De hade åldrats. Jag mindes inte vad någon av dem hette. Jag inbillade mig att jag såg helt annorlunda ut än den tonåriga jag de sett senast.

Jag visade foton på min dotter i mobilen. De hade svårt att se pga långsynthet.

"Söt!" Sa de artigt.
"Hon är en kopia av mig..." sa jag försent för falsk blygsamhet.

De frågade om mina föräldrar. Jag sa att pappa jobbar sex dagar i veckan och de ojade sig. Jag ville inte fråga hur mycket de jobbade, men den ena jobbar på en koreansk krog och från krogjobb åker man hem ungefär som jag från sena pass.

Jag frågade om en barndomskamrat, ett brorsbarn till den ena.
"Ja, hon är klar med utbildningen till tandsköterska eller tandläkare, jag vet inte vilket... Och så har hon en utländsk pojkvän från jag vet inte var, så här krokig näsa har han" visade han med handen och fnös missnöjt.

"Huvudsaken är väl att han tycker om och är snäll mot henne" sa jag. Sen skildes våra vägar. Tankarna på dem stannar kvar hos mig. Mitt nu är så långt från mitt då. Jag känner mig ofta väldigt väl till mods med dessa människor från mitt förflutna, de känns välbekanta och ofarliga.

De är bondska. Ofta analfabeter. Som levat sina liv här i Sverige med så lite inblandning i svenska samhället som möjligt. De har diskat, städat, lagat mat. Tjänat pengar. Dricker lite efter jobbet. Får rödsprängda ögon. Spelar kort med andra kineser. De ingår i ett nätverk. Det nätverket är stabilt. Det händer inte så mkt i det nätverket. Jag upplevde det som kvävande. Nu när jag inte ingår i det längre kan jag sakna det. Mitt bondska jag.