Tant Mathimlen säger ifrån på skarpen 3

Min tillsägelseiver börjar bli en ovana. Denna gång var det ett par överklasskillar som verkar vara helt inne i studentskivesvängen. Ena var otroligt bildfager. Tänk Joaquin Phoenix + Johnny Depp. Jag kände mig ömsom obekväm med att sitta mittemot en sån vacker person och ömsom glad över att få snegla och dregla. Han hade sammetsögon i någon grönaktig färg med täta bruna ögonfransar, en lagom lång rak näsa och nu till det enda lite tveksamma i paketet: ett par ganska smala läppar à Thomas Bodström, med väldigt många tänder att täcka. Men det är charmigt när någon inte är helt perfekt heller.

Jag fascinerades av den nästan gröna färgen på hans tänder när han skrattade återhållet med sin kompis. Erinrade mig plötsligt det min lärare/älskare på konstakademin sa: Grönt som väldigt unga människors tänder.

Blir vissa tänder vitare med åren? Min bonussons vita mjölktänder håller sakta på att ersättas av mer gulaktiga vuxentänder. Mina föräldrar hade världens vitaste tänder i mitt tycke. Nu har de börjat bli missfärgade i mellanrummen. Jag försöker pracka på dem tandtråd.

Den andra killen var mer alldaglig. Tre tjejer gick förbi och hejade på honom, om jag var tjejerna hade jag blivit skitintresserad av den fagre. Den andra frågade honom hur man åker till Djursholm, de kom fram till att man nog åker buss från Mörby centrum.

- Har du nån tjej nu? Frågade den fagre.
- Nä, det e ingen som står ut med mig. Men min farsa säger att han var likadan, han festade och söp tills han var 39, sen skaffade han sig familj. Det är klart att det inte går om man jobbar som kontorsråtta, men om man jobbar med kunder bla bla bla...

Jag tjuvlyssnade hårt, med öronsnäckorna från mobilens radio instoppade som kamouflage. Kunde dock inte fånga upp allt. Överklassen talar så diskret. Det framgick i alla fall att den andre skulle sommarjobba på sin farsas kontor och svara i telefon när det var semesterstängt, för det är trevligare än en telefonsvarare.

Några stationer före min hållplats sätter han plötsligt upp fötterna på sätet bredvid mig.

- Ursäkta mig, men jag tror inte det är meningen att du ska ha fötterna på sätet, säger jag.
Han tar genast ner fötterna. Sen var stämningen något spänd tills jag gick av.