Marie Laveau får godkänt!

Läge: Hornsgatan 66
Priser: 130 kr och uppåt för förrätter, varmrätter kring 250.

Jenny hade talat sig väldigt varm för ML, så mina förväntningar var skyhöga. Det första jag märkte var att lokalen var genomsyrad av en lätt kloakstank. När jag frågade vår kypare om det, komplimenterade han mitt luktsinne och sa att jag var en av få gäster som varit ärliga och sagt till om det. Lukten är ett mysterium som de lärt sig att leva med.

Jag kände mig mycket smickrad av hans positiva reaktion. Till att börja med hade jag nämligen känt mig lite bortkommen som jag kan känna mig i en helt ny lokal, men nu kändes det som att vi visste var vi hade varandra: jag, en gäst med fantastisk förmåga till smak- och doftförnimmelser, han, en budbärare av dessa upplevelser.

Jag var också väldigt nöjd med att inte ha blivit avfärdad som lukthallucinatorisk, vilket man ofta riskerar att bli när man har en mycket känslig näsa. Folk sniffar förgäves med sina bedövade organ och tycker att jag är sjåpig och fånig som klagar på dålig lukt.

Men låt oss nu komma till maten: de hade väldigt få rätter på menyn, vilket de flesta finkrogar verkar ha. Tre förrätter, två kött, två fisk, två vegetariska, ungefär så. Fiskarna var långa och lax. Lax känns för vardagligt, och långan är fisken man gör lutfisk av, visserligen älskar jag lutfisk men bara en gång om året, maken sa att färsk långa smakar som sej ungefär, och det äter vi också en gång i veckan, så det blev skogsduva med ugnrostade morötter och citruskrydda. Men vänta, förrätten glömde jag. Maken valde makrillfilé (små råa bitar) med blackebergsallad och löjrom. B-sallad var helt enkelt sallad som kocken plockat med sig från förorten. Det tyckte jag var mycket charmigt. Ett litet maskrosblad, en stängel gräslök och lite rölleka.

Jag hade valt grillade pilgrimsmusslor med kalvtunga och laktritssås. Vinet jag fick Sancerre Blanc 2004 var sådär, lite för smaklös och sur, den funkade faktiskt bättre till makrillen. Ja, vi bytte. För jag insåg plötsligt att jag vill att förrätter ska smaka friskt av sommar och hav, inte alltför tillagat och mustigt.

Åsynen av varmrätten lovade först inte gott: två små bitar duvlår med två korslagda (typ) tunna rostade primörmorötter, det jag irriterade mig mest över var ett sånt där skedformat ”ägg” av rårivna morötter. Men hallå! Jag betalar faktiskt inte för att få rårivna morötter på restaurang, riva morötter gör jag så mkt bättre själv hemma! Skogsduvan smakade lite som anka. Gott, men lite för rosa i mitten. Kunde stekas en liten stund till.

Som sagt, jag trodde inte jag skulle bli mätt, men det blev jag faktiskt. Det röda vinet jag fick till detta var jättegott! Jag tror att det var Bourgogne Rouge 2002. Det var i alla fall väldigt mjukt och lättdrucket.

Maken åt lammlägg som såg mycket imponerande ut i sin kvantitet. Han var nöjd och det blev mat kvar.

Vi åt ingen efterrätt. Jag tycker menyn är lite prettoskriven, gillar mer när man inte bara listar huvudingredienserna åt gästernas egen fantasi, utan beskriver något vad man gör med dem.