September 7, 2006

Trygg på jobbet

Idag kom jag 4 timmar för sent till jobbet, för jag hade skrivit fel i min kalender. Det var ok, men jag skämdes som en hund. Fast jag kompenserade det genom att komma på en väldigt bra idé som jag nu jobbat på ett par timmar idag. Längre kommer jag inte utan att få material mejlat till mig, så jag har slappat resten.

Det är så skönt att vara trygg på jobbet! För mig som har lätt social fobi betyder det oerhört mycket! Jag minns hur det var att åka till jobbet med en stark obehagskänsla inför dagen som väntade (minst sagt - snarare var det en känsla av att åka till min egen avrättning): ångest för att inte ha någon att luncha med, inte ha någon att prata med, inte ha någon jag kunde slappna av med. Ingen som visste vem jag var, bortom min roll som vikarie och längst ner i hackordningen.

Det var vidrigt. Jag mådde så dåligt efter de elva månaderna att jag inte kunde jobba på två år. (Herregud, jag gick stora omvägar i korridorerna för att slippa hälsa på folk, eller för att de skulle slippa hälsa på mig.) Men jag fattade aldrig att det var pga dessa månader som jag var så människoskygg och rädd. Efter det har jag hållit mig låååångt från företaget som skadade mig så.

På mitt nuvarande jobb har jag varit i snart två år. Jag trivs bara bättre och bättre. I början, eller hela tiden egentligen, har jag oroat mig för att jag inte har några egna idéer, men bara idag har jag fått två alldeles utmärkta uppslag. Jag tror att jag bara kan få idéer när jag känner mig trygg, och det gör jag nu, här. Varje gång jag åker till jobbet känns det lite som att åka till en fest där jag kommer träffa trevliga människor. Jag undrar lite förväntansfullt: Hmm...undrar vad jag ska jobba med och vilka jag kommer träffa idag? Och då är det inte främst intervjupersonerna jag tänker på, utan kollegorna. Det är stort. Och underbart.

Så bra trivdes jag inte ens på den stora lokaltidningen där jag också var i elva månader. Trots att jag var nyhetschefens gunstling och fick göra stora jobb, roliga reportageserier och viktiga personporträtt. Fan vad kul det var. Det roligaste var att bli så sedd. Jag fick ett språkpris på tidningen, som bara hade tilldelats två äldre reportrar tidigare. Tidningens eget lilla nobelpris. Man fick ett litet diplom och en påse bilar. Såna priser tycker jag alla redaktioner ska ha.

Vardagsjournalistik, varför finns inte det som en prisklass i stora Journalistpriset?

Men inte ens där kunde jag slappna av. Det tar typ två år för mig att bli trygg på ett ställe. Det vet jag nu. Det är bara rena turen att jag klarat mig hittills i LAS-träsket.

2 Comments:

Blogger ***** said...

Skönt när det funkar. Grattis!

10:46 PM, September 07, 2006  
Blogger jacobsteel said...

4 timmar! wow! soft! :D

10:42 AM, September 08, 2006  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se