April 12, 2007

Boken som kanske har förändrat mitt liv

Jag började läsa den i måndags kväll. Maken är på veckolång jobbresa och jag hade fasat i flera dagar för att vara ensam med dottern, snart 4 år. Jag har haft svårt för att vara ensam med henne, ända sedan hon föddes. Har en irrationell känsla av att jag skulle kunna göra henne illa.

Jag inser nu att jag känt att varje skrik hon upphävt har varit riktat mot mig, en attack på mig, en kritik av mig. Därför har jag alltid blivit ledsen när hon skrikit, och om skriket är ihållande fast jag gör allt för att mildra hennes vrede, så blir jag SKITFÖRBANNAD.

Då har jag blivit så förbannad för att hon förstör min tillvaro att jag bara velat att hon ska dö. På fläcken. Jag har fantiserat om knivar som skär i henne och sparkar som krossar hennes mjuka lilla huvud. Tanken har omedelbart lagt en kvävande tyngd på mitt hjärta, samtidigt som den lindrat.

Har aktat mig för att låta mina händer och armar komma nära farliga, vassa föremål när jag varit ensam med henne. Som om de skulle kunna få ett eget liv och plötsligt skulle jag komma till sans och inse det fruktansvärda mina lemmar gjort.

Nu har jag läst Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Jag fattar inte varför inte alla pratar om den. Den är HELT fantastisk.

Sen jag började läsa den har jag slutat att se mitt barn som en liten vilde jag måste tukta. Och desperationen i att jag inte vet hur man tuktar små vildar utan att samtidigt göra dem illa, har upphört. Jag kan nu se att precis som han säger, så försöker mitt barn faktiskt, på riktigt, samarbeta med mig. Alltsomoftast.

Att hon inte är dummare än vilken person som helst på gatan, som helst bara vill ha det så bra som möjligt med människor man möter och får att göra med, för att då inte tala om de man har närmast omkring sig här hemma.

Det är en enorm insikt. Att mitt barn inte är ute efter att göra livet så besvärligt för mig som möjligt. Måhända är jag konstig som lidit av den villfarelsen, men det är så det har känts ibland. Nu kan jag se alla de gånger hon gör mig till viljes. Och det är banne mig väldigt ofta.

Det känns som att jag fått en jättestor present helt oförhappandes. Tack Amber, jag har snart läst ut ditt ex och har beställt 5 ex på Adlibris. Jag är inte längre rädd för att vara ensam med henne, tvärtom njuter jag - av hennes skönhet, av hennes livfullhet. Jag minns så väl den känslan som Juul beskriver, när jag såg mitt nyfödda barn, den totala insikten jag hade i att:

Men herregud, varför känner jag mig så ofta värdelös? Det räcker ju med att vi finns till, så är vi perfekta! För hon, den lilla, den rödskrynkliga, var ju det allra finaste jag någonsin sett. Och det allra viktigaste.

Nu vill jag bara att maken ska läsa boken också.

Labels: , , ,

17 Comments:

Blogger Jessika said...

Så skönt det måste vara att slippa den bördan, att gå och vara rädd för att snart så brister det.
Någon sa dock att det är skillnad på att tänka på något att på att sedan gå från tanke till handling, men det tar ju inte bort rädslan.

>Min syster gillar också Jesper Juul stenhårt. Utan egna barn så är det enda jag kan göra att se på och ja, livet är komplicerat.

2:04 PM, April 12, 2007  
Anonymous Anonymous said...

Jag har också boken men har inte läst den, ska väl göra det då. När jag såg mitt nyfödda barn tänkte jag först: hjälp en alien! sen tänkte jag: shit ska jag ta hand om den där.
/L

6:30 PM, April 12, 2007  
Anonymous Anonymous said...

"jag har snart läst ut ditt ex" var lite roligt. Men så är jag en smula bakis också.
/L

6:32 PM, April 12, 2007  
Blogger AMber said...

Åh, vad glad jag blir att du fått ut så mycket av boken! Och du har ju en otroligt kompetent och redig liten tjej! Vacker och glad och stark - hon är en riktig liten feminist redan. Bättre kan det inte bli! Vilken tur att du kunde få syn på det nu när hon är så liten.

Kram!

6:49 PM, April 12, 2007  
Blogger Gitto said...

Vad härligt! Grattis! Jag är glad att det känns bättre och att du hittat en bok som hjälpt dig.. Jag ska lägga namnet på minnet om jag själv hamnar i samma sits i framtiden. :)

9:23 AM, April 13, 2007  
Blogger Gitto said...

Det skulle inte varit en smiley på slutet av den meningen, vet inte var den kom ifrån. Tangentbordstics?

9:24 AM, April 13, 2007  
Blogger Space babe said...

Jessika: Word, woman.

L: Jo, det där alien-ögonblicket, förstås, hade jag också en millisekund. Hm... Känner jag dig?

amber: Ja, du ska ta tio tusen tack! Nu ser jag också hur otroligt känslig hon är för mina sinnesrörelser och åtbörder.

Gitto: Jag uppfattade smileyn som att du kanske var med barn!

10:15 AM, April 13, 2007  
Blogger Gitto said...

Space babe: Åh nej, inte än. Fast jag vill så mycket att det skriker i kroppen. Fast jag får nog vara klok och vänta ett år eller två.

10:59 AM, April 13, 2007  
Anonymous Anonymous said...

Haha det frågade du när jag började blogga också.
Du känner mig fortfarande, det är bara det att jag byter namn hela tiden. Och att jag inte har någon personlig blogg nu förtiden, utan snyltbloggar i dina kommentarer.

/L

3:07 PM, April 13, 2007  
Blogger Morelli said...

Skoningslöst ärligt modiga space babe!

3:21 PM, April 13, 2007  
Blogger Space babe said...

Jaså, L. E det du! Misstänkte det faktiskt, vilket jag inte gjorde första gången jag frågade. Varför har du slutat blogga? Jag älskar din personliga blogg. Den är konst.

4:35 PM, April 13, 2007  
Blogger Kajsakarin said...

Jag tror att jag måste läsa den där boken... Kände igen mig i vartenda ord du skrev. Fast jag har varit tvungen att vara mycket själv när pappan till barnet jobbat kvällar. Fast jag vägrade bada honom, barnet alltså, på två år. För jag blev så förbannad när han skrek inte ville att jag blev rädd för vad jag skulle tänkas göra.
Och nu är det ju syskon på gång, ska nog läsa boken i förberedande syfte...

Tack tack!

7:09 PM, April 13, 2007  
Anonymous Anonymous said...

Konst gör ont.

/L

1:52 AM, April 14, 2007  
Blogger Space babe said...

/L: Yeah, I know. (Med Andys tonfall i Little Britain.)

7:18 AM, April 14, 2007  
Blogger sandra said...

Oj! Jag har ju inga egna barn, men har såklart oroat mig jättemycket för att känna så om jag skulle få några. Jag har aldrig läst någon som vågat skriva så om att vara rädd för att ta hand om sitt eget barn! Det var ärligt och fint, tack.

1:23 PM, April 14, 2007  
Anonymous mz said...

Vilken modig och bra text, tack för att du delar med dig av så personliga tankar. Om det är någon tröst så har jag hört liknande saker från andra mammor, vilket också bekräftas av kommentarerna ovan. Jättebra tips om Jesper Juul. Jag har hört hans namn nämnas flera gånger i P1:s föräldrarprogram och tror också att han förekom i Söderlund och Bie. Jag tror faktiskt att jag ska köpa den till en kompis som kämpar med mammarollen.

7:10 PM, April 17, 2007  
Anonymous Anonymous said...

www.ocdforbundet.se, ifall era tankar om att skada andra osv fortsätter. Det är bara tankar - tvångstankar. Läs mer på ovan nämnda länk - de är enormt duktiga.

11:41 AM, April 27, 2010  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se