Jag började läsa den i måndags kväll. Maken är på veckolång jobbresa och jag hade fasat i flera dagar för att vara ensam med dottern, snart 4 år. Jag har haft svårt för att vara ensam med henne, ända sedan hon föddes. Har en irrationell känsla av att jag skulle kunna göra henne illa.
Jag inser nu att jag känt att varje skrik hon upphävt har varit riktat mot mig, en attack på mig, en kritik av mig. Därför har jag alltid blivit ledsen när hon skrikit, och om skriket är ihållande fast jag gör allt för att mildra hennes vrede, så blir jag SKITFÖRBANNAD.
Då har jag blivit så förbannad för att hon förstör min tillvaro att jag bara velat att hon ska dö. På fläcken. Jag har fantiserat om knivar som skär i henne och sparkar som krossar hennes mjuka lilla huvud. Tanken har omedelbart lagt en kvävande tyngd på mitt hjärta, samtidigt som den lindrat.
Har aktat mig för att låta mina händer och armar komma nära farliga, vassa föremål när jag varit ensam med henne. Som om de skulle kunna få ett eget liv och plötsligt skulle jag komma till sans och inse det fruktansvärda mina lemmar gjort.
Nu har jag läst
Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Jag fattar inte varför inte alla pratar om den. Den är HELT fantastisk.
Sen jag började läsa den har jag slutat att se mitt barn som en liten vilde jag måste tukta. Och desperationen i att jag inte vet hur man tuktar små vildar utan att samtidigt göra dem illa, har upphört. Jag kan nu se att precis som han säger, så försöker mitt barn faktiskt, på riktigt, samarbeta med mig. Alltsomoftast.
Att hon inte är dummare än vilken person som helst på gatan, som helst bara vill ha det så bra som möjligt med människor man möter och får att göra med, för att då inte tala om de man har närmast omkring sig här hemma.
Det är en enorm insikt. Att mitt barn inte är ute efter att göra livet så besvärligt för mig som möjligt. Måhända är jag konstig som lidit av den villfarelsen, men det är så det har känts ibland. Nu kan jag se alla de gånger hon gör mig till viljes. Och det är banne mig väldigt ofta.
Det känns som att jag fått en jättestor present helt oförhappandes. Tack
Amber, jag har snart läst ut ditt ex och har beställt 5 ex på Adlibris. Jag är inte längre rädd för att vara ensam med henne, tvärtom njuter jag - av hennes skönhet, av hennes livfullhet. Jag minns så väl den känslan som Juul beskriver, när jag såg mitt nyfödda barn, den totala insikten jag hade i att:
Men herregud, varför känner jag mig så ofta värdelös? Det räcker ju med att vi finns till, så är vi perfekta! För hon, den lilla, den rödskrynkliga, var ju det allra finaste jag någonsin sett. Och det allra viktigaste.
Nu vill jag bara att maken ska läsa boken också.
Labels: barn, familj, revolution, uppfostran
