Mornington - inte så bra som sitt rykte
Igår lunchade jag på Mornington med Staffan. Det var väldigt trevligt. Elegant miljö och ingen lunchrusning - stället blev konstigt nog aldrig fullt.
Men maten var faktiskt en besvikelse. Visst, jag kunde se att den var omsorgsfullt tillagad. Att det krävs en hel del ansträngning för att helsteka en biffrad eller vad det var för att den ska bibehålla sin blodighet. Men dels för det för blodigt för mig, dels så smakade maten (biffen med bönsalladen och salsan, det var GI, men jag bad så klart att få potatis till) inget gott! Smaken, för sjutton gubbar, smaken är allt!
En insikt slog dock till: Jag måste verkligen tillbringa mer tid i hotellobbyar. De är bara för sköna.
Sen gick vi för att köpa en klänning från Urban Outfitters, som jag sett hos och på Ana. Vid Birger Jarlsgatan träffar vi på en före detta pojkvän som blev emblematisk för min sämsta-självkänsla-period, rädsla-för-att-inte-vara-intellektuell- och komplex-över-att-vara-invandrare-och-arbetarklass-period. (Numera har jag ju gubevars gift mig in i medelklassen och jobbar i ett medelklassyrke. Samt har insett att bara det jag förstår är kul eller intressant. För mig.)
Glad som jag är får jag inte ångest och vänder på klacken när jag ser honom. Att jag är sminkad och i sällskap med en intellektuell kompis gör säkert sitt till. Så vi hälsar och kramar, jag berättar vad jag försörjer mig på och han berättar att han levererar podradio till svenska myndigheter. "Han har alltså blivit informatör", säger maken pillemariskt när jag återger mötet senare. "Han är alltså en misslyckad journalist." Fast det är inte så jag ser det. Fan vet om inte folk som jobbar på "den andra sidan" har högre status, de verkar i alla fall tjäna bättre och ha roligare.
Sen säger jag till ex-et att du minsann är ju styrelseledamot för den där vänstertidningen, han säger att det bara betyder två möten om året. Jag berättar om min stora avundsjuka när min kompis intervjuade hans fru och det framkom i artikeln att de bor i ett hus mitt i stan med trädgård och stenmur mot en kyrka. Samt kul inredning som han egenhändigt byggt. Han garvar: Vad ska du inte tycka nu då när annekterat grannlägenheten och byggt ut! Han lovar att skicka en kopia av jazzduett-skivan med Dinah Washington som han köpte på Arlanda på vår enda utlandsresa tillsammans under de två sommarmånader vi var tillsammans.
Sen köpte jag mina klänningar och ikväll ska jag på fest i den blålila!!!
(Jag är inne i ett blogg-frenzy märker jag. Borde kanske skriva klart en bokrecension och påbörja det större reportaget jag sålt istället.)
Men maten var faktiskt en besvikelse. Visst, jag kunde se att den var omsorgsfullt tillagad. Att det krävs en hel del ansträngning för att helsteka en biffrad eller vad det var för att den ska bibehålla sin blodighet. Men dels för det för blodigt för mig, dels så smakade maten (biffen med bönsalladen och salsan, det var GI, men jag bad så klart att få potatis till) inget gott! Smaken, för sjutton gubbar, smaken är allt!
En insikt slog dock till: Jag måste verkligen tillbringa mer tid i hotellobbyar. De är bara för sköna.
Sen gick vi för att köpa en klänning från Urban Outfitters, som jag sett hos och på Ana. Vid Birger Jarlsgatan träffar vi på en före detta pojkvän som blev emblematisk för min sämsta-självkänsla-period, rädsla-för-att-inte-vara-intellektuell- och komplex-över-att-vara-invandrare-och-arbetarklass-period. (Numera har jag ju gubevars gift mig in i medelklassen och jobbar i ett medelklassyrke. Samt har insett att bara det jag förstår är kul eller intressant. För mig.)
Glad som jag är får jag inte ångest och vänder på klacken när jag ser honom. Att jag är sminkad och i sällskap med en intellektuell kompis gör säkert sitt till. Så vi hälsar och kramar, jag berättar vad jag försörjer mig på och han berättar att han levererar podradio till svenska myndigheter. "Han har alltså blivit informatör", säger maken pillemariskt när jag återger mötet senare. "Han är alltså en misslyckad journalist." Fast det är inte så jag ser det. Fan vet om inte folk som jobbar på "den andra sidan" har högre status, de verkar i alla fall tjäna bättre och ha roligare.
Sen säger jag till ex-et att du minsann är ju styrelseledamot för den där vänstertidningen, han säger att det bara betyder två möten om året. Jag berättar om min stora avundsjuka när min kompis intervjuade hans fru och det framkom i artikeln att de bor i ett hus mitt i stan med trädgård och stenmur mot en kyrka. Samt kul inredning som han egenhändigt byggt. Han garvar: Vad ska du inte tycka nu då när annekterat grannlägenheten och byggt ut! Han lovar att skicka en kopia av jazzduett-skivan med Dinah Washington som han köpte på Arlanda på vår enda utlandsresa tillsammans under de två sommarmånader vi var tillsammans.
Sen köpte jag mina klänningar och ikväll ska jag på fest i den blålila!!!
(Jag är inne i ett blogg-frenzy märker jag. Borde kanske skriva klart en bokrecension och påbörja det större reportaget jag sålt istället.)
posted by Space babe at Saturday, April 14, 2007
8 Comments:
Heja bloggfrenzy! Jag gillar också hotellobbyar och tycker en del om väskdebatten fast jag är dålig på att formulera mig just nu. Kram!
Jag tror jag har sett den lägenheten i en inredningstidning. Och blivit avis.
Det är otroligt vad du bloggar nu, bra texter också!
/L
Otroligt vad jag kommenterar också...
/L
Ondskan: Försökt! Jag vill veta vad du tänker!
/L: Jag tycker det är jättekul att få mkt kommentarer. Brukar själv satsa på att kommentera när jag inte orkar blogga. Men det leder i sin tur ofta till eget bloggande.
Ondskan: Försökt! Jag vill veta vad du tänker!
/L: Jag tycker det är jättekul att få mkt kommentarer. Brukar själv satsa på att kommentera när jag inte orkar blogga. Men det leder i sin tur ofta till eget bloggande.
Space babe: det där med att skjuta upp. Det kallas PS: Procrastination Syndrome ;).
Ägnar jag mig själv åt, fast jag brukar städa ;).
Jessika: Du måste ha det otroligt fint hemma! ;-)
Jag kan inte ens uttala ordet du bjussar på. Ska öva. Om ett tag.
Det var så tråkigt att vi bara sågs i förbigående på festen - jag kom så sent och sen missade jag liksom helt det tredje rummet där jag så småningom räknade ut att ni nog hade hållit till - men jag hann i alla fall se att du klädde ypperligt i den blålila färgen. :-)
Post a Comment
<< Home