Konsumtionsdebatten
Karin Eder-Ekman skriver i DN om konsumtionsdebatten. En klok sak hon bidrar med är:
Sen fattar jag inte alls vad hon menar med att vårt begär efter handväskor eller efter att vara snygga i själva verket är ett begär efter andra kvinnor.
Men att bli avundsjuk på hur någon ser ut betyder inte att man vill knulla henne. Visst, jag älskar foton med skitvackra kvinnor (gärna med lite intressanta utseenden som Kate Moss), men när jag ser en skitvacker kvinna i verkligheten - inte fan begär jag henne; jag blir skitskraj, jag blir "intimdated", hämmad, blyg, lite skräckslagen, "in awe". Jag studerar henne i detalj för att utröna hur jag ska kunna bli som hon, i alla fall lite grann. Vad gör hon rätt som jag kan efterapa? För något är det.
Jag ger också akt på hur männen omkring mig, särskilt min egen förstås, reagerar på henne. I min personliga kontakt med henne håller jag henne antingen kort, eller är överdrivet trevlig därför att jag vill kompensera för den skräck hon injagat i mig och som jag förstår inte är rationell.
När jag själv gjort mig snygg är jag mkt medveten om detta och lägger märke till alla blickar jag får. De flesta kvinnliga blickar är inte beundrande eller trånande - utan fientliga. Jag känner igen mig; när jag i yngre år sett en kvinna som klätt upp sig till tänderna och har en stolt hållnig har jag känt: Vem tror hon att hon är? Bara för att hon orkat spackla på sig ett halvt ton smink?
(Numera är jag dock oftast vänligare inställd och mer fascinerad av den energi kvinnan orkat lägga ner. Samt undrat när den fasen ska gå över för just den här kvinnan.)
Jag är lite förvånad över hur otrevligt Sisela Lindblom svarade på Susanne Ljungs i mitt tycke väldigt eleganta dementi av att hon skulle ha en 70000-kronorsväska. Jag är dessutom en anhängare av just privatisering av alla teoretiska resonemang. Man bör inte upphöja något till sanning, om man inte har empirisk kunskap.
I en krönika av PC Jersild (tror jag) på ledarsidan i DN någon gång på 90-talet, sa han att man bör föreställa sig att man befinner sig på BB och just fått veta att ens nyfödda barn är gravt handikappat - vilket slags samhälle önskar man då att barnet får växa upp i?
Det är också min invändning mot många moderater och andra borgerliga, att de bara verkar utgå från sin egen verklighet och inte ha sett så många andra. Det är också anledningen till vikten av att folk i alla samhällsgrupper engagerar sig i politiken. Men det finns förstås undantag. Och precis som Staffan konstaterade idag när vi satt under körsbärsblommorna i Kungsan: alla i Sverige är mer eller mindre socialdemokrater.
Synd att allt kokat ner till en väskdebatt. Jag tycker att Nina Björks krönika var intressantare än Sisela Lindbloms iofs liknande åsikter, men ganska hätska attityd.
Maken kommenterar: Männen ger fan i vad kvinnor har på sig. Det har vi alltid gjort. Vi tittar på vad som finns i förpackningen.
Fast jag tror iofs att han är en ovanlig man.
I dag är det omöjligt att överskatta tingens betydelse. Kan vi inte börja prata om varför det är så? Vad det betyder. I stället för att hissa eller dissa faktum?Fast jag håller inte med om att vi inte ska hissa eller dissa, tvärtom, jag älskar debatter och tycker vi har för få, särskilt kulturdebatter, i Sverige. Jag tycker också det är viktigt att intellektuella i Sverige förespråkar en viss hållning eller sätt att leva. Och diskuterar alternativen. Såväl när det gäller miljö som när det gäller konsumtion, som leder fram till bland annat miljöfrågor.
Sen fattar jag inte alls vad hon menar med att vårt begär efter handväskor eller efter att vara snygga i själva verket är ett begär efter andra kvinnor.
Låt oss prata om det kvinnliga begär som bränner igenom både klassmässiga förutsättningar och ideologiska förankringar. Begäret som till synes heterosexuella kvinnor, genom att konsumera exempelvis dyra väskor, riktar mot andra kvinnor.Hon fortsätter:
I den kommersiella kulturen håller mannen på att bli helt överflödig, nu är det kvinnornas kärlekshistoria med andra kvinnor, viljan att behaga andra kvinnor, som dominerar. Chicklitteraturen, lifestylepressen och modebloggandet är de nya guldkalvarna och den föreställda manliga adressaten, den så kallade manliga blicken, som så länge format allt ifrån damtidningarnas modereportage till tvättmedelsreklam, blir alltmer urholkad.Nej, nej och åter nej. Det är inget begär, det är ju konkurrens det är fråga om. Om den (så kallade) manliga blicken gått åt nåt håll så är det inåt, vi kvinnor har till den milda grad internaliserat den manliga blicken att vi nu ser på oss själva och på andra kvinnor med den.
Men att bli avundsjuk på hur någon ser ut betyder inte att man vill knulla henne. Visst, jag älskar foton med skitvackra kvinnor (gärna med lite intressanta utseenden som Kate Moss), men när jag ser en skitvacker kvinna i verkligheten - inte fan begär jag henne; jag blir skitskraj, jag blir "intimdated", hämmad, blyg, lite skräckslagen, "in awe". Jag studerar henne i detalj för att utröna hur jag ska kunna bli som hon, i alla fall lite grann. Vad gör hon rätt som jag kan efterapa? För något är det.
Jag ger också akt på hur männen omkring mig, särskilt min egen förstås, reagerar på henne. I min personliga kontakt med henne håller jag henne antingen kort, eller är överdrivet trevlig därför att jag vill kompensera för den skräck hon injagat i mig och som jag förstår inte är rationell.
När jag själv gjort mig snygg är jag mkt medveten om detta och lägger märke till alla blickar jag får. De flesta kvinnliga blickar är inte beundrande eller trånande - utan fientliga. Jag känner igen mig; när jag i yngre år sett en kvinna som klätt upp sig till tänderna och har en stolt hållnig har jag känt: Vem tror hon att hon är? Bara för att hon orkat spackla på sig ett halvt ton smink?
(Numera är jag dock oftast vänligare inställd och mer fascinerad av den energi kvinnan orkat lägga ner. Samt undrat när den fasen ska gå över för just den här kvinnan.)
Jag är lite förvånad över hur otrevligt Sisela Lindblom svarade på Susanne Ljungs i mitt tycke väldigt eleganta dementi av att hon skulle ha en 70000-kronorsväska. Jag är dessutom en anhängare av just privatisering av alla teoretiska resonemang. Man bör inte upphöja något till sanning, om man inte har empirisk kunskap.
I en krönika av PC Jersild (tror jag) på ledarsidan i DN någon gång på 90-talet, sa han att man bör föreställa sig att man befinner sig på BB och just fått veta att ens nyfödda barn är gravt handikappat - vilket slags samhälle önskar man då att barnet får växa upp i?
Det är också min invändning mot många moderater och andra borgerliga, att de bara verkar utgå från sin egen verklighet och inte ha sett så många andra. Det är också anledningen till vikten av att folk i alla samhällsgrupper engagerar sig i politiken. Men det finns förstås undantag. Och precis som Staffan konstaterade idag när vi satt under körsbärsblommorna i Kungsan: alla i Sverige är mer eller mindre socialdemokrater.
Synd att allt kokat ner till en väskdebatt. Jag tycker att Nina Björks krönika var intressantare än Sisela Lindbloms iofs liknande åsikter, men ganska hätska attityd.
Maken kommenterar: Männen ger fan i vad kvinnor har på sig. Det har vi alltid gjort. Vi tittar på vad som finns i förpackningen.
Fast jag tror iofs att han är en ovanlig man.
Labels: debatt, konsumtion, kulturdebatt
posted by Space babe at Friday, April 13, 2007
9 Comments:
Jag har just ägnat flera timmar åt att läsa om väskdebatten och hamnade här via dn.se. Din analys av kvinnors konkurrens och internalisering av den manliga blicken är uppfriskande klarsynt - varför trasslar Eder-Ekman in sig i en långsökt queer-argumentation? Och vad tänker hon när hon använder citat från Lindbloms bok som "empiriskt" stöd för sin tes, tror hon att Lindblom är omedveten om vad hennes text insinuerar?
Det är en spännande debatt, men den vilar på en mängd dåligt underbyggda hypoteser och halvkvädna visor.
Hej lina, tack för din kommentar! Kul att dn.se länkar till mig (Twingly va?).
Visst är det KONSTIGT med Eder-Ekmans queer-teori??? Det måste vara därför jag aldrig kommer bli tillräckligt intellektuell för att få skriva på DN Kultur, för jag kan inte göra såna halsbrytande associationer.
Hej, den här bloggen verkar bra! Jag återkommer nån annan gång och läser mer.
Btw jag älskar mat. Nu senast igår kväll en halv grillad kyckling med en burk keso. Peace!
Här lyckades du verkligen säga en hel massa saker på kort utrymme! :)
SKHG: Grillad kyckling är mums. Rave on!
Charlotte W: Är du ironisk? Jag är medveten om att det nog var ett av mina längre inlägg. Hehe. Peace. Rave on.
Nej, faktiskt inte. (Inte ironisk alltså.) Fast jag ravar gärna on.:)
charlotte w: Skönt, jag är usel på ironi. Men det verkar vara inne att vara det, Annika Lantz är också det, tror jag.
Jag tror inte att din man är ensam om den uppfattningen. Jag hänger ju på ett mansdominerat nät-forum, och har hört fler män än din dissa att kvinnor konstlar till sig - de vill ha snygga, fräscha kvinnor, men de ska helst vara osminkade. Delvis tror jag att detta beror på att de inte alltid ser att en del av de kvinnor de tycker är naturligt fräscha egentligen är sminkade. Och så brukar naturlighetskraven stoppa vid s.k. generande hårväxt - för samma man som vill ha naturligt osminkat kan precis lika självklart vilja ha rakat underliv, ben, armhålor och tycker bergis inte att det är sexigt med mustasch. Men det idealet är ändå rätt långt från modetidningarnas väldigt sminkade och uppkklädda modeller.
Nu har jag inte läst alla artiklarna du länkat till, men jag uppfattar inte att Karin Eder-Ekman har en queer-teori, hon skriver uttryckligen att det inte är queer i den bemärkelsen. Jag tycker att hon har en stor poäng i detta att kvinnor klär sig, sminkar sig och gör sig allmänt vackra på ett sätt som ofta går männen förbi. Fråga en man om han tycker att du passar bättre i det röda läppstiftet som drar mot orange och det som drar åt cerise, och han kommer oftast inte att se nån skillnad. Och framför allt föredra dig utan läppstift. Det är för varandra vi klär upp oss. Kolla in en modeblogg nära dig och det är fullt av kvinnors kommentarer som beundrar och peppar. Det är från andra kvinnor vi får bekräftelse på att vi gjort oss vackra på ett framgångsrikt sätt, inte från män. Om Karin Eder-Ekman har en poäng så tror jag inte att åtrån efter andra kvinnor är påtagligt fysiskt sexuell, utan mer på ett platoniskt plan. En diffus längtan till kvinnor vi tycker är snygga snarare än att vi bokstavligen vill ha sex med dem.
Jag håller med dig om den internaliserade, manliga blicken. Men det är som att denna har vuxit in i oss och antagit ett eget, självständigt liv som numera - åtminstone delvis - är bortkopplat från mannen och hans blick.
Ursäkta den lååånga kommentaren - jag borde kanske skaffa en egen blogg. Blev bara så engagerad av ämnet. Jag ska försöka läsa de andra artiklarna i ämnet också. Tack för en välformulerad och intressant betraktelse. Rave on!
Karin Eder-Ekman skriver: "Kanske liknar det extrema machokulturer där gränserna mellan det homosociala och det homosexuella alltid varit otydliga. Så vitt jag vet finns det ännu inte ett ord eller begrepp för det här. Det är ju inte queer, i begreppets normstörande bemärkelse."
Är det det du menar med att hon uttryckligen skriver att det inte är queer-teori hon lanserar?
Jag kanske inte ska svänga mig med ordet queer. Jag menar bara att varför får hon konsumtions- och utseendefixeringen till att handla om att kvinnor ÅTRÅR andra kvinnor? Det var DET jag tyckte var långsökt.
Att vi kvinnor antingen dissar eller hyllar varandras skönhet tror jag egentligen inte heller är nåt nytt under solen. Kan det till och med vara så att vi alltid gjort oss fina för att tävla med varandra i varandras ögon?
Post a Comment
<< Home