Killar det inte blev nåt med 2

var det M han hette? Han med dokumentärfilmaren som mamma.

Han cyklade förbi på Götgatan när jag kom gående från T-banan för att gå hem till syrran på söder. Jag kände inte igen honom. Han var rynkigare vid ögonen och såg därför mer manlig och vuxen ut än jag hade kunnat vänta mig. Han hälsade och stannade, log, jag log tillbaka men sa: Hej, jag tror inte vi känner varandra.
- Jo, men kommer du inte ihåg? Du känner ju också Todd.
Då förstod jag. Och när jag såg hans leende. Han hade alltid ett väldigt liksom fint leende med många raka tänder.

Jag sa: Ja just det, vi var ju i London tillsammans. Och jag tyckte att ni var så coola och jag så töntig. (De ville bara gå på de rätta små butikerna med 60-talskläder i de rätta kvartern. De var hårda modskillar. Todd hette inte ens det på riktigt, det var hans namn som han tog för att vara cool.)
- Oj, kände du så? Det var ju precis tvärtom, vi kände oss som nördar och trodde inte du ville va med oss. Det är klart att Todd och Malin var ju ihop så han kanske inte kände så med henne, men ...
Hur som helst så framkom i alla fall att vi båda känt oss töntiga och inte vågat närma oss varandra. Synd. Det hade kanske kunnat bli nåt. Det är många det hade kunnat bli nåt med, inser jag när jag bläddrar bland minnena.

Och jag minns att jag ville få killarna, särskilt M att känna att jag kunde få mkt coolare och trevligare sällskap. Därför tvekade jag inte en sekund när jag träffade två engelsmännen på en pub i Covent Garden, kom i trevligt samspråk medan mitt ressällskap trumpna satt/stod bredvid eller shoppade i en lämplig butik, och de frågade om jag ville åka med dem och lyssna på skivor i den enes lägenhet.

Han bodde i en finare del av London, men jag minns tyvärr inte vilken, den påminner lite om Notting Hill, men var kanske lite sämre. Vi åkte bil och tanken slog mig väl att det kanske inte var så klokt att åka iväg själv med dem. Samtidigt var de ju så trevliga!

Sen sov jag över hos den chokladbrune av dem i Brixton (utan att ha sex, fast vi låg i samma säng och jag kände att han ville, fatta vilken kyla jag hade!!! Och både total omdömeslöshet men samtidigt totalt omdöme). Nästa morgon bjöd han mig på stekt ägg och bönor-frukost på ett fik och gav mig blommor för att jag var så "trusting". Det var härligt, men jag hoppas aldrig min dotter gör nåt sånt.

Åkte tillbaka dit flera ggr och samtalade med hans sambo, en övervintrad indisk hippie. En gång satt Linton Qwesi Johnsons son i köket och blev impad av att diskutera perceptioner med mig. Samma vecka dejtade jag en svart kille som höll på med kampsport. Vi gick bl a på bio i ett alldels rosa shoppingkomplex, hette det något på The Pink Elephant eller?

Det var en väldigt bra och rolig resa för mig, just för att jag träffade så mkt folk. Men det blev ett avslaget slut när jag blev bestulen på min fula, men dyra och splitternya fårskinnrock som mamma tvingat mig att ta med. Här har jag pratat om samma resa förut. Med nästan samma formuleringar och anekdoter. Jag upprepar mig. Jag har ett ändligt antal saker att berätta.

M verkar i a f bo på söder och han jobbar som byggnadsarbetare - han såg lite skamsen ut när han sa det. Men jag tycker det är skithäftigt! Vad skönt med ett jobb som inte innebär att man sitter framför ett tangentbord dygnets alla vakna timmar, och dessutom där arbetsmarknaden är god. Bergsingenjörer är ett annat sånt yrke, läste jag i DN idag. Det är mer eller mindre en ledarutbildning. Uppmuntra dina barn till att bli det. Han har två barn och de kanske ska flytta ut till förorten. Han verkar ha det bra, tror jag. Det är roligt att träffa spöken från förr.

Jag sa att jag alltid tyckt att han var så snygg. Han såg glad ut. Jag tycker man ska säga så mkt komplimanger som möjligt till folk när man tycker nåt positivt. Men det är verkligen en lärdom att dra, att ge till sina barn - om du tycker nån är söt och/eller trevlig, säg det till dem, så kanske ni blir vänner i alla fall. Ofta är ju positiva känslor ömsesidiga.