Passionsspel a k a fullständig helkadens

Jag spelar fortfarande piano som besatt. Kan inte låta bli. Har ju drömt om att äga ett piano i hela mitt liv. Borde ha noterat (inte försent än) dagen då jag fick mitt piano hitforslat. Det var underbart. Nån gång i dec måste det ha varit. Det är en Yamaha från 1983 (de bästa begagnade Yamaha-pianona ska vara max 25 år gamla, läste jag nånstans, men det här är verkligen inte dåligt det heller), i alla fall så kom det i den förre ägarens familjs ägo då.

Han var en slick rynkig man med stekar-feeling. Vi mötte honom en kväll vid Drottningholms slott och sen fick vi följa honom ut på kringelikrokiga vägar på Lovön och där i ett stort hus stod pianot. Han sa att han skulle låta riva huset (som var hans "sommarhus") och bygga sig ett nytt. Han hade en kompis med sig som var musiker, trummis egentligen. Jag försökte plinka min "Skärgårdsdoktorn" på pianot, men kompisen satte sig och spelade värsta jazzimprovisationen eller nåt jazzigt komp, så jag kände mig lite blek.

I Blocket-annonsen hade det stått: "Yamaha i nyskick." Jämfört med de pianon som bortskänktes som framstod den så klart som astronomiskt dyr - 9 500 kr (inkl transport), men åh, den är värd varenda krona. Jag är så nöjd med klangen och med anslaget, som jag tyckte var lite för tungt till en början, men sen sa min pianofröken att det var bra, så nu är det hur bra som helst. Jag hade varit inne på Nordiska pianofabriken, Östlind och Almquist, Malmsjö etc. Men så visade mig fröken vilken skillnad på klang det var mellan Yamaha och Malmsjö-pianona som hon undervisar på, och då beslutade jag att Yamaha måste det bli.

Jag älskar den mittersta pedalen som gör så att pianot blir så tyst så tyst så det knappt hörs. Perfekt för att spela på kvällar när barnen gått till sängs, eller när dottern tittar på tv utan hörlurarna för tv:ns hörlursuttag har fuckat ur.

Jag har kanske sex låtar på min repertoar nu. Jag kan Skärgårdsdoktorn, You'll find me, Elephant Blues, Roaring Roundabout, Winterwind (etyd), Nu tändas tusen (tvåhändigt!), jag kan kompa till Blinka lilla, och ett komp som heter "rörig kastrull", typ. Håller på att öva in en boogie plus en jättevacker etyd som påminner om temat i Elvira Madigan, så maken irriterar sig på den.

Min pianofröken är förresten ett kapitel för sig. Hon kommer ursprungligen från Baltikum och är totalt opedagogisk. Slänger sig med termer som "kadens", "dominantackord" och "tonika" och "fullständig helkadens" och när jag ser ut som ett frågetecken så viftar hon bara i ansiktet på mig och säger "jA, jA, det kommer, det kommer". Eller så förklarar hon jättesnabbt och sen ser hon på mig som om allt borde vara fullständigt glasklart.

Allt detta är helt ok, eftersom hon tycker att jag är en fantastisk elev. Jag KAN läxorna när jag kommer. Ingen nybörjare hon träffat har spelat som jag, säger hon. Hehe, de kanske inte jobbat halvtid och tillbringat merparten av sina lediga dagar med att spela i stället för att försöka hitta frilansuppdrag.

Hon är befriande osentimental också och fnyser åt sina svenska elever som sjåpar sig. En elev hade just bytt pianolärare och mamman hade sagt till fröken att "han tycker det är lite jobbigt".
- Ha, jobbigt, sa fröken (i förtroende till mig, inte ens hon är så indiskret. Tror jag.). Antingen vill han spela piano, eller vill han inte. Det är bara att bestämma sig!

Hon kommer hit på onsdagkvällar och undervisar dottern. Vi bjuder henne på te med sylt och hon säger "ni skämmer bort mig".

(OBS! Jag hoppas inte hon råkar läsa detta och blir upprörd, för summa summarum är ju att jag tycker hon är toppen och entusiasmerande och inspirerande. Jag struntar faktiskt i musikteori, praktiserande räcker så gott för mig.)