Uppdatering

Jag har inte skrivit på länge. Och när jag inte skrivit på länge så tror jag att jag måste skriva nåt jätteväsentligt och bra för att kompensera det. Som om jag skulle ha gått och grunnat djupt och genomträngande och nu har något att visa upp.

Det enda jag kan komma på just nu är att Slussens strömmingsvagn har sjangserat. Det har gått från att vara etniskt rensat på blattar till att vara etniskt rensat på svennar. Varför måste allt vara så extremt?

För första gången sen jag började frekventera stället fanns det en svag lukt av unkenhet i strömmingen som inte heller hade den där nystekta krispiga ytan. Potatismoset var smörigt men konstigt smaklöst. Pressgurkan var sig inte heller lik. Den var inte lika sötsyrligt fräsch, utan mer ... oansenlig.

Suck.

Och jag har inte en aning om vilka krogar eller caféer som nominerats till stans bästa i City. Aldrig varit på ställena. Vadå Kåken, Bakverket etc?

I stället har jag varit här, i min förort. Gångvägarna i vårt kedjehusområde är vita, så när man kommer in har man inte smutsiga skosulor. När jag kommer till stan är jag ovan vid den mörkbruna snömodden.

I stället för krogar och caféer - längdåkning och skridskor. Istället för ett socialt liv - piano. Piano och yoga är bättre än sittdynor, nej, (jag ska beställa sittdynor) jag menar lyckopiller och terapi. Men jag tar inga risker.

Nu kom jag också att tänka på kollegan som berättade att hennes 5-åriga dotter kräktes i en taxi och chauffören blev fly förbannad och krävde kollegan på 10 000 kr, tog hennes bankkort och låste in henne och barnet.

Som tur var kom en granne förbi (som råkar vara programledare för ett kulturellt program på statstelevisionen) och hjälpte henne där hon stack ut huvudet genom det (nedhissade) bilfönstret. Overkligt. Hon skulle gå på rättegång samma dag hon berättade det här för mig. Efteråt sa hon att hon känt sig konstigt skuldmedveten själv.

En annan äldre kollega med hög status gick över till en PR-byrå nyligen, inte långt före pensionen. Plötsligt kom ett mejl om att hon är svårt sjuk. Livet är kort.

Tidningen City hade under vinjetten (typ) Livsstil och hälsa idag en huvudartikel där journalisten Hanna Melin intervjuar en plastikkirurg. Han pratar bl a om whr-måttet som betyder waist-hip-ratio och påstår att "visar du en Playboytidning för en hyddneger så har han samma smak som en europé."

Jag gillar Citys mod att ha en sådan artikel på livsstilssidan. Natalia Kazmierska har verkligen fått fria händer. Undrar hur länge till.

Det slog mig att han var hemskt ful, plastikkirurgen.

Läs även andra bloggares åsikter om Natalia Kazmierska, Strömmingsvagnen, Slussen, tidningen City