Mario Vargas Llosas Det gröna huset

Igår strax före kl 23 ringde jag till Mario Vargas Llosa. Då hade jag försökt sedan kl 18.40 (med paus för lunch/middag) att hitta hans bok La Casa Verde i svensk översättning från 1979. Jag hade ringt femtioelva personer som kunde tänkas ha den, en efter annan var de tvungna att göra mig besviken.

Det gröna huset är tydligen ett mycket betydande verk i Vargas Llosas produktion som det skulle pratas om i ett program på jobbet.

Översättaren Jens Nordenhök hade lånat ut alla sina ex och inte fått dem tillbaka. Eventuellt kvarvarande ex fanns kanske nedpackade nånstans efter hans senaste flytt.

Pratade med Leif Zetterling som gjorde det svenska omslaget som enligt Nordenhök var helt fantastiskt. Han hade inte kvar vare sig bok eller omslag. "Har ju gjort 3000 omslag så det är lite svårt att hålla reda på", förklarade han.

Boken fanns faktiskt i magasin på Hjorthagens bibliotek och Björkhagens. Men de stängde 18. Grrr. Den skulle även finnas på Östermalm, men de kunde inte hitta den.

Till slut, kl 22.42 hade jag hittat Inger Enkvist, litteraturprof i Lund, som sa att hon nog hade den. Men i Lund eller Trollhättan. Och själv var hon i Stockholm efter att ha medverkat i ett annat TV-program.

Så kan en dag på jobbet se ut för mig.

Men lunch/middagen blev extraordinär! Jag fick hänga med översättaren hem till en av reportrarna för de är goda vänner och reportern som bor i närheten fyllde år. Det firade hon med sina barn genom att tillverka mängder av sushi och muffins. Så vi åt sushi och fick nybakade muffins! Jag spelade Bach på deras ostämda piano och reporterns 5-åring dansade till. Det var supermysigt.

Ja, just det. Numret gick egentligen till Vargas Llosas frus mobil. Men det var bara en automatisk telefonsvarare. Inte så konstigt egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om Mario Vargas Llosa, Nobelpriset i litteratur, Det gröna huset, trevliga arbetskamrater