Rätten till heltid? Nej tack!

Häromdagen var vi hemma hos A och David i Gröndal. A och jag pluggade tillsammans på Konstakademin i Kina. Hon och jag har ofta delat känslan av att vara misslyckade begåvningar. Dvs, begåvade typer som haft det alltför lätt för sig och därför inte ansträngt sig tillräckligt för att ha en strålande karriär.

Just nu är jag dock inte särskilt upprörd för det. Speciellt inte sen jag hittat den här krönikan på The Economist, där skribenten beskriver en tillvaro som liknar den jag och min make delar. Vi jobbar så mkt som behövs. Helst inte mer. I texten kallas såna personer för "threshold earners", fenomenet har även benämnts "the medium chill".

Läs. Krönikan är jätteintressant. Däremot förstår jag inte riktigt slutsatserna. Nåt om att alla borde få klippa håret på folk och köra lite taxi när det passar. Eh, som en sorts bytesekonomi dårå? Eller svart?

Post-materialismen är ett nytt begrepp som jag genast känner mig hemma i. Det är verkligen träffande. Jag ser det i alla coola snygga tjejer som jobbar på Ica här i centrum. En av dem har blivit skönhetsmiss i Kenya eller nåt. Hon har en del jobberbjudanden som hon funderar på. (Jag tjuvlyssnade när hon snackade med en kund framför mig.) Eller de unga konduktörerna på tåget. Eller den söta städerskan på jobbet som ser ut som en thailändsk bibliotekarie.

Kommer de att se tragiska ut när de blivit gamla och rynkiga och jobbar kvar på sina okvalificerade arbeten? Eller kommer de fortsätta vara coola? Jag hoppas på det senare. Jag tror inte man identifierar sig lika starkt med sitt jobb längre. Igår spelade jag in en låt på kinesiska i en studio på Dalagatan. Det var jättekul. Sånt kan man göra när man inte jobbar 60 timmar i veckan.

Både A och jag har käpphästen att vi skulle vilja att politiker slutar snacka om "rätten till heltid". Vem fan vill jobba heltid? Ingen jag känner. Helt ärligt.

Man vill ha rätten att vara så pass välbetald att man kan försörja sig på sitt deltidsarbete.

In short: In Sweden, especially the Socialdemocratic party always call out for "the right to "a full-time job". I have never been able to understand why. Because I don't think anybody would want a full-time job if they instead could support themselves on a part-time ditto.
And I was very happy to find this column on the Economist where the writer dwells on the subject of prioritizing more autonomy and spare time instead of going a few rungs up the ladder on a career. That is, working more.

Ngt ruttet i svensk feminism

Jag är inte odelat positiv till Katrin Kielos, men här har hon onekligen en poäng:

I svensk debatt anses Fredrik och Filippas uppdelning av tvätt vara en jämställdhetsfråga. Men inte att deras barnflicka helt lagligt har arbetat för mat, husrum samt 3 500 kronor i månaden. Att Emma Wiklund tvingas avgå från Lindex bolagsstyrelse är en jämställdhetsfråga. Men inte att Indiens textilindustri bygger på att unga flickor utnyttjas till slavkontrakt där hela lönen dessutom oftast går till deras blivande makars familjer. Kvinnliga toppolitikers alkoholproblem kan diskuteras som en produkt av maktfördelningen mellan könen i hemmet. Men LO-kvinnors sjukskrivningar kan inte diskuteras som en produkt av maktfördelningen mellan könen på arbetsmarknaden, utan anses enbart vara en fråga om alltför generösa ersättningsnivåer.

Människoplågeri på hög nivå

Idag dödade den kinesiska regimen Zheng Xiaoyu 郑筱萸, tidigare chef för Kinas livsmedels- och läkemedelsverk. Han hade mycket på sitt samvete, men jag tycker inte någon stat ska döda sina medborgare. Vare sig det är genom att skicka dem i krig och konflikt eller på grund av något brott. Jag tycker synd om hans familj.

Så här såg Zheng ut maj 2004.


Såhär såg han ut när han fick sin dom i slutet på maj 2007.

De nygamla moderaterna

Väldigt intressant diskussion som förs i SvD just nu. Stackars DN, detta borde de också tänkt på.

Så sant som det var sagt

Jag är möjligen världens minst ironiska person. Så tro mig när jag säger att jag blev nästan tårögd när jag läste detta.

Klokt om Bildts bloggande

Sydsvenskan verkar vara en djävligt bra tidning. Och vi som tycker att Bildt är mindre lämplig som utrikesministern borde gå in och säga detta på hans blogg. Han kan inte få fortsätta stå oemotsagd på sin blogg. Inte heller bör han få tiga ihjäl sina tvivelaktiga affärer. Därför, gå in och säg emot honom. Jag tänker gå in och säga min mening så fort han gjort ett nytt inlägg, för att komma bland de första kommentarerna.

Uppdatering: Nu har jag lämnat kommentar. Jag väntar mig nu många löjliga personangrepp på min egen blogg av den typ som jag redan fått på Bildts blogg. Som tur är har jag numera lärt mig att strunta i att gå i clinch med puckon. Och för alla er som inte läst Göran Rosenbergs text om Carl Bildts affärer, gör det.

Politiker + caesarsallad

Jag hade en diskussion med en journalistkollega om politiker. Hon lät också vänstervriden, precis som jag är. Men jag tror att jag är en ganska odogmatisk och öppen vänstermänniska som gärna lyssnar på vad högern har för tankar och idéer.

Hur som helst så var vi rörande överens om att de flesta borgerliga politiker vi träffat på varit av den äckligt självbelåtna typen med perfekt putsade fasader.

Inte för att jag inte träffat på en del jobbiga och otrevliga vänsterblocksmänniskor... Men ändå. De någorlunda sympatiska politiker jag träffat som jag minns, är vänster. (Jag har en väldigt vid definition av vänster nu, som inbegriper socialdemokraterna...)

Dock känns det ofta som (tyckte hon precis som jag) att de sympatiska vänstermänniskorna är fastlåsta i något slags klossig partikultur som gör att de får väldigt svårt att göra något av sina goda föresatser. Medan de borgerliga däremot känns helt lätta på foten och kan hitta på vad fan som helst, på gott och ont. Kanske beror det på att vänsterblocket varit i regeringsställning så länge, de kan liksom inte hitta på vad fan som helst, för det går direkt emot deras egen sedan länge förda politik, medan de borgerliga går fram som ångvältar nu och passar på att genomföra tusen olika ändringar under mandatperioden, för de kommer ändå inte att få behålla makten vid nästa val.

Eftersom detta är en matblogg: Idag har jag ätit caesarsallad på Sandys med Staffan B. Det var mkt trevligt och ganska gott faktiskt. Dressingen var en av de bättre jag fått, och då har jag ändå käkat dyra caesarsallader på Rolfs kök och restaurang J i Nacka Strand. Staffan och jag tyckte båda att det var synd att salladen var så kylskåpskall, men ännu sämre att kycklingen också var det. Dessutom borde dressingbyttan vara dubbelt så stor för att räcka till hela salladen. Be om en extra om ni tar med er!

Läs det här istället

Jag orkar inte skriva. Men Norman har skrivit om det nya stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, och det är läsvärt.

Lotta Edholm, skolborgarrådet, är också en sån som verkar ha en lucka där bak. Jag önskar mig politiker som vågar vara sårbara. Matz Hammarström verkade vara en sån. Om någon minns. Nu är han generaldirre för Djurskyddsmyndigheten som jag är lite tveksam till. Jag minns bara en P3-intervju med honom där han framstod som oerhört ... schysst. Två andra politiker jag träffat som jag känt intuitivt att de var bra - Pär Axel Sahlberg (som inte verkar sitta kvar i riksdagen, och Lars Dahlberg på landstinget.

Inför det nya året önskar jag mig mer tid och mer intelligens för att hinna bli mer påläst och förstå bättre det jag läser inför jobb. Jag önskar också att bli bättre på att ställa frågor som politikerna inte kan slingra sig ur så lätt.

Men först måste jag kolla var Norman fått sina siffror.