En bieffekt av kvinnokampen?

Akut Insikt refererar till en krönika av Natalia Kazmierska och har vettiga synpunkter.

Det hör ihop med ett senare inlägg om Zlatan. Tycker jag.

Det är något med självsäkerhet som vi människor är biologiskt betingade att attraheras av, tror jag. Och sådana prestationer som Kazmierska nämner har traditionellt ansetts göra män av pojkar eller nåt liknande - mandomsprover.

Även jag attraheras av säkerhet, tyvärr, är jag benägen att tillägga. Jag ogillar den sidan hos mig. Samt min/vår förakt för svaghet.

Samtidigt kan jag känna mycket ömhet för folk som blottar svagheter, och i media kan man ju ofta se att makthavare som vågar blotta sina mänskliga sidor också kan komma lindrigare undan, se Gudrun Schyman. Men det finns ju också de som kan bara helt bortse från all kritik och leva mkt gott, se Björn Rosengren, som satt kvar efter porrbesök.

Usch, ostrukturerade tankar. Men jag fortsätter.

Jag tänker att prestationsångesten måste ha ökat så enormt bland kvinnor i och med frigörelsen från hemmets ok. Nu när vi i likhet med män ska vara ute i samhället och slåss för en plats i det. (Å andra sidan kanske vi slipper lite klaustrofobisk ångeest av att sitta hemma och virka, men dock. Man skulle ju kunnat måla och läsa också...hör ni den bakåtsträvande kvinnan i mig?)

Även bland kvinnor finns ju numera den här kampen för en bättre position, ett eget tv-program, en direktörspost, en saftig lön, en fallskärm som överskuggar företrädarens etc. På mitt jobb kom en ung kvinnlig vikarie som snabbt blev mkt uppskattad och fick redaktörsuppgifter, hon deklarerade vid en lunch att hon helt slutat laga mat hemma och levde enbart på portionsrätter för att hon bestämt sig för att "fokusera" och satsa på karriären.

Den där svenske äventyraren som skulle åka skidor nerför Mount Everest och som dog på kuppen (surprise!) måste ju ha varit gravt ångestfylld för att enbart kunna må bra om han sätter sitt liv på spel i 90 graders lutning.
- Ett lyckat självmordsförsök, konstaterar min vän Tommy som väljer ett annat sätt att få vara nära döden för sina känslomässiga kickar.

...Ibland ser jag unga spolingar på tåget och undrar hur fan de ska klara sig som vuxna. Jag undrar hur fan jag klarar mig och ska klara mig. Konstigt att titta ut över en folkmassa på Sergelgatan och tänka sig att: ja, de flesta här försörjer sig faktiskt och lever över existensminimum.

Blir människor snyggare av framgång eller är det framgången vi tycker är snygg?