Tonårsstrul

Nu har jag just haft ett bråk med några tonårsbrudar. Blonda var de allihopa också. De klev på tåget nånstans och satte sig vid mig. En kille var med dem, han såg sådär lite nördig ut o det första en av tjejerna sa när de satte sig var typ: Amä, vart fick du luft ifrån då, din jävla pajas. Han hade tydligen sagt nåt innan. Jag reagerade direkt och tyckte fan vad taskig hon var. Fick lust att säga till, men tänkte att jag skulle behärska mig. Till saken hör att pojken log lite konstigt hela tiden, som om han var förlägen eller generad. Jag fick en känsla av att han log stelt, så där som jag kan göra när jag har social fobi eller när saker och ting bara är föööör jobbiga och man inte riktigt vet hur man ska tackla det.

Så frågar en annan tjej vad han lyssnar på i hörlurarna, Harry Potter va, trodde hon? Ja, det var Harry Potter för han ville veta vad hans trollstav var gjorde av det var tydligen nåt pilträd och fjäder från nån fenix. Tjejerna utbytte blickar och fnissade åt honom: Amä, hallå snacka svenska, sa hon som satt bredvid mig.

Nu låter det inte så farligt, men jag vet inte, jag reagerade skitstarkt. Jag tror att pojken påminde mig om Martin och jag vet att han blev mobbad när han var liten, så det kändes liksom extra nära på något sätt. Sen så är det något med tjejer som är sminkade och häftiga och pojkar som är lite mer omogna som får mig att känna att tjejerna har sånt överläge så de behöver liksom inte dessutom vara taskiga.

Så jag sa:
- Varför är ni så taskiga mot honom? Lägg av med det!
- Dom e väl inte taskiga, sa killen och blev alldeles röd.
- Jo, det tycker jag. Så nu lägger ni av.
- Vi e inte alls taskiga, sa en tjej, vi bara driver med varann, han driver med oss - också.
- Jaså, sa jag. Så bra. Jag hoppas att nån är lika taskig mot er nån gång så ni får känna på.
Sen var det lite tyst ett tag och så småningom började de snacka igen. Nu betydligt vänligare mot killen. Jag stirrade ut genom fönstret och försökte tänka ut hur jag skulle gå av på ett värdigt och samtidigt dräpande sätt.

Sen visade det sig att nästan alla skulle av vid samma station som jag. De fnittrade och snackade ihop sig, såg jag, först stod de alla vid samma dörr, sen gick några till den andra utgången så att hur jag än valde skulle jag ha sällskap av någon av dem. Sen när vi var ute på perrongen så gick de förbi mig och sa: tönt. FUL, sa jag tillbaka.
Sen följde jag efter en av dem som gick upp samma trappa som jag, tillslut kunde jag inte hålla mig utan frågade henne:
- Var går du i skola?
- Där, sa hon helt överrumplad.
- I vilken klass?
- Det behöver jag inte tala om för dig, sa hon nu när hon fått tänka lite.
- Du, jag ska söka upp er klass och snacka med era föräldrar.
- Men varför det?
- Ni var taskiga mot den där killen och...
- Men Ville är min kusin, vi var inte taskiga...
- ...SEN VAR NI TASKIGA MOT MIG!
- Men förlåt, förlåt!
- Jag ska fundera på saken, sa jag vresigt.

Nu funderar jag. Det var obehagligt för alla inblandade tror jag. Jag blir genast feg och tänker på vilka maffiakillar dessa 13-åringar kan ha tillgång till som kan utföra personliga vendettor åt dem. Men samtidigt så tänker jag att det var bra att jag sa till. Även om det iofs kanske var en missuppfattning, så tycker jag generellt att man borde säga till mer. Och jag litar faktiskt på min instinkt. Men jag är förstås inte mindre ödmjuk än att jag kan tvivla på den. Och därför är det lite jobbigt. Hur som helst så såg de ut som ett gäng bruttor som behövde en liten läxa. Och det har de nu fått.