Dansens hus

Varit och sett en dansföreställning med Jenny och Ondskan. Efteråt var det regissörsamtal med Dorte Olesen som koreograferat. Det är en mkt sympatisk sedvänja. Undrar om de har det efter varje föreställning. Hon ville veta vad publiken upplevde. De flesta ställde bara frågor om föreställningens tillkomst.

Jag kände mig inte särskilt utåtriktad, men jag hade velat säga (det inom parentes är till er som inte var där):

Jag fattade absolut ingenting, och ingenting talade till mig. I alla fall första delen av föreställningen. (Barninslagen var näpna. Sen var det några "personligheter" klädda i utstuderade kläder som spatserade omkring till synes efter något intrikat mönster. Sen kom tre dansare (kvinnor) som dansade.) Jag associerade till David Lynch, för hans filmer (i alla fall Mullholland Drive och Highway) brukar jag inte heller förstå, och jag längtade efter att min kompis (Jenny) skulle berätta vad föreställningen handlade om, för hon förstår alltid alla Lynchs filmer.

Jag tänkte "pretentiöst" och "meningslöst, men de på scenen har nog kul". (Jag såg dock några tjejer fnissa på läktaren på andra sidan scenen. En av dem såg ut som hon som satt bredvid mig under regissörsamtalet och sa något som slutade med ett andlöst "mästerverk". Å, vad jag lider med den åldersgruppen och den kategorin. Fast de verkar bra mkt mer kavata än jag i samma ålder, så kanske artar de sig rätt väl ändå.)

Sen började ändå associationerna komma, för hjärnan är nog funtad så. Och eftersom föreställningen heter Måndag, så började jag se "personligheternas" sneda, kyliga ögonkast på varandra som de blickar vi ger varandra i vardagen. Mätandes varandra upp och ner, "vilken status har du, lilla vän"?

De utstuderade kläderna (som jag genast vill härma: en jacka som togs på med kragen neråt, en blus med öppet och kråsat gap under armhålan) påminner om våra desperata försök att hänga med i modet. Ja, vi är så uniforma i vår individualism. (Röda skor är så inne nu, stickade klänningar, stora tröjor med ett tunt skärp, blommiga tunikaklänningar, till allt tights - gud, jag klarar knappt av att följa modet, för det blir så fånigt! Ju äldre man blir, desto mindre orkar man hänga med och desto bekvämare klär man sig, utom en del som fortsätter att klä sig i sin ungdoms mode.)

När de tre dansarna började dansa likadant så kände jag: aha, ritualer som vi går igenom i vårt dagliga värv. Arbetsuppgifterna som ska gås igenom, alla momenten som vem som helst efter några dagar skulle kunna göra och därmed göra oss (mig) undgängliga.

Ja, det var det jag tänkte. Fast mångordigare. Och jag vet fortfarande inte om hjärnan sätter igång dessa associationer därför att det är så hjärnor funkar, de försöker se mening och mönster där det inte finns någon - men jag tänkte också att om jag deltar i en hälsoundersökning snart så finns det säkert en fråga om jag gått på någon dansföreställning nyligen och då kan jag svara ja - och det bidrar säkert på något sätt till att jag förväntas leva längre.