konsumerade medier

Hörde bästa partiledarutfrågningen hittills i Lantz i P3 med Maud Olofsson. Fan vad hon är bra, Annika. Förutsatt förstås att hon får vara som hon är - det är få förunnat att vara sig själv på jobbet i denna del av branschen. Lyssna på den på nätet! Hon sa bland annat om skattesänkning av hushållsnära tjänster(typ, minns ej ordagrant): Men det blir ju dom som är rika som tjänar på det, varför kan du inte säga som det är?

Jag vet inte varför hon inte funkade i tv. Kanske blev hon för styrd där.

För övrigt har jag gått igång på ett par saker jag läst i gratisblaskorna. City hade igår (onsdag 30 aug) på framsidan en puff: 28 sätt att göra om dig (självklart riktar man sig till kvinnor). I tidningen sen så är en en stor bild på naken fotomodell (inte ens en vanlig kvinna kunde de ha) från sidan med 28 pilar som pekar på olika styckdelar av henne. Jag tror att det skulle föreställa konsumentjournalistik. Sen fanns det typ en liten delartikel på 3 rader att se till att ha en bra försäkring. Konsumentjournalistik var det ju! Maken sa nåt bra när jag berättade: Men om man tänker på folk som är oattraktiva - inte hjälper det med skönhetsoperationer, det handlar ju om nåt annat.

I Metro idag (torsdag 31 aug) berättar man om en moderat politiker som skrivit en idignerad insändare om omvänd rasism till Länstidningen i Södertälje. Jag höll på att få blodstörtning. Nu läser jag att tung moderat fördömer och hon ska dra tillbaka sin kandidatur.

Men det är nog så att man ser det man förväntar sig att se. Jag lägger ofta märke till om det är etniskt rent svenskt i medier. Men medierna har blivit bättre och mer medvetna om det, så numera lägger jag oftare märke till hur de har med färgglada alibin. Jag ska kanske inte raljera om det. Någonstans måste man ju börja.

Ett annat exempel på att man ser det man tror sig se: I en insändare i tidningen Journalisten (tyvärr ej publicerad i nätupplagan) skriver en svensk-libanes att den svenska rapporteringen varit djupt orättvis med ingående skildringar av israeliska flyktingläger och uppräkningar av hur många civila dödsoffer som krävts på israeliska sidan men inte på libanesiska sidan.

Jag som själv rapporterat i ämnet tycker mig ha hört i inslag efter inslag, sett i text efter text, hur alla hela tiden betonat att libanesiska dödsoffer är 10 gånger fler än de israeliska. Sen undrar jag iofs också varför vi inte fått se fler libanesiska flyktingar/läger. Från Israel vet jag att Ekot gjorde ett flyktingläger-inslag efter flera veckors rapportering och jag minns att jag tyckte det var skönt med lite balans, inte bara berättelser om libanesiskt elände. Dessutom var det hyfsat osentimentalt för, let's face it, de hade alla bekvämligheter och led inte brist på vatten, mat och medicin. (Lustig detalj var att reportern missförstod en israelisk ung kille som sa (typ): I think a lot about Haifa ... I blubb blubb my buddi (på väldigt dålig engelska). Reportern översatte med: Hans tankar är i Haifa, trots att hans kropp är här. Jag råkade höra att det killen sa var: "I miss my buddies.") Men jag följer inte all nyhetsrapportering när jag är ledig.

Apropå den moderata politikern och hennes upprördhet över att Länstidningens skolreportage bara hade bilder på mörka barn: jag frågade mig, har hon rätt? Var det omvänd rasism? Jag tycker det är uppfriskande och oväntat med bara mörka. Men kanske har folk rätt att uppfatta det som omvänd rasism? Men måste man inte se till den stora bilden av Sverige, att trots all inklämning av invandrare i alla håll och kanter som det går så är det fortfarande inte riktigt jämnt? Hur många reportage är det som bara har lintottar?

Spelar det nån roll att det är så? Måste vi ha en rättvisande representation av invandrare i alla nivåer av samhället? Frågar ni mig är svaret ja. Det handlar om förebilder. Det handlar om att göra sig en bild av vad som är möjligt för ex v mig (när jag växte upp var det fantastiskt att se Sonja Björk leda ett ungdomsprogram), eller min dotter.