(battre) i Kina 4

Fotona hittade jag pa natet, jag glommer jamt att fota.

Igar var en mycket trevlig dag. Sondagar brukar vara softa har nar pappa och bror och svager tar ledigt fran fabriken och bara umgas med familjen. Annars aker fabrikor pappa, 67 ar, till fabriken kl 7.30 pa morgonen och ar hemma igen forst kl 18. Men sa ser han ocksa ut som en 57-aring och har inte Parkinson heller. Fan, vad det ar svart att inte vara sur pa mamma for att hon har P. Det ar helt hemskt.

Jag fick besoka brorsan och svagerskans nya lagenhet for forsta gangen. Den ligger ca 10 min med bil fran pappa och mammas lgh, i en helt ny gated community som bar det poetiska namnet Spring River Flower Moon. Det later battre pa kinesiska. Det ar jattehoga, ganska snygga typ 20-vaningshus med stora tradgardsanlaggningar som skots av sakert 40 tjansteandar om dagen. Den ganska pampiga ingangen med 2 vakter hos mina foraldrar ar har uppgraderad till fyra ingangar i varje vaderstreck med vakter, regelratta bommar som sparrar ingangen dar de boende har transpondrar i bilarna som gor att bommarna automatiskt oppnar sig.

I den Sodra entren som vi akte in finns det ocksa ett "klubbhus" precis utanfor bommarna. Klubbhuset ar oppet bade for boende och utomstaende. Det ser ut som ett femstjarnigt hotell och har en lashorna med skona fatoljer, tjock matta och coffeetable-bocker. Pa andra vaningen finns en fin restaurang med utstuderad inredning (alla fancy stallen har utstuderade inredningar nufortiden) dar vi at lunch for enkelhetens skull eftersom brorsan och dom far rabatt som boende. Utanfor klubbhuset finns en fotan med vattenstralar som hoppar over ett hinder, men de skickar liksom bara en bit vatten sa det ser ut som en radda ovanligt smala delfiner som hoppar. Ganska haftigt, men pappa sa att nar han, jag och mamma besokte Atlanta under tidiga 1990-talet sa hade det funnits en sadan fotan pa Cocacola-museet som var mkt haftigare. Den sprutade namligen cola och andra laskedrycker.

Vid lunchen var de mest minnesvarda ratterna en tofugryta med sotvattenkrabbsmor. Den kom i en jarngryta och puttrade pa en lang stund efter sin ankomst. Tofubitarna (mjuka) simmade runt i en orange sas och smakade faktiskt en hel del av det utlovade smoret. En god del av orsaken till att jag vill aka hit pa hosten ar att det ar sotvattenkrabbsasong. De ar sma, har lovtunt skal och ett fantastiskt smor (honor eller hannar har mest och godast smor?) som smakar svagt av saltad ankagg och definitivt har samma farg som gulan fran ett lyckat saltat ankagg - namligen alldeles orange och oljigt.

Forts foljer.