Fel att bojkotta OS-invigningen i Peking

Jag har verkligen känt mig ambivalent när det gäller hela Kina-Tibet-konflikten. För min del får Tibet gärna vara självständigt, men jag har en känsla av att det hela är mer komplicerat än vad som till en början framkom i den allmänna opinionen och rapporteringen i väst. Till det bidrog jag till viss del själv genom mitt deltidsjobb på en stor redaktion.

Senare har en del annan, mer nyanserad rapportering förekommit. Bl a Ola Wong nämnde i en SvD-artikel att det var lite ironiskt att Kina utestängde all västerländsk press när oroligheterna började i Tibet, eftersom omvärldens medier efter det var hänvisade till tibetanska källor:

...censuren skjuter sig självt i foten. När kravallerna bröt ut den 14 mars fanns det bara en västerländsk journalist på plats i Lhasa. Magasinet The Economists korrespondent James Miles hade av ren slump fått tillstånd att åka dit. Economist rapportering blev därför mer balanserad än övriga västerländska medier – som var tvingad att förlita sig på tibetanska exilkällor. Men istället för att dra slutsatser valde ­kinesiska myndigheter att tvinga iväg James Miles från Tibet.

Jag såg bilder som en australiensisk backpacker hade filmat, den visade unga tibetanska män - synbarligen knappt byxmyndiga - med olika tillhyggen som löpte amok på en folktom gata i Lhasa(?), de brände bilar och krossade skyltfönster och verkade helt exalterade. För mig var det inte mycket som skilde dem från gatudemonstranterna i ex v Göteborg, som ju blev ganska enhälligt fördömda av svenska folket. Även till dem var jag ambivalent. Jag kände ju för deras sak, och tyckte det fanns många bland dem som for illa av polisens behandling. Samtidigt frågar jag mig om det verkligen är nödvändigt att krossa glas och förstöra saker. Jag har någon inneboende motvilja mot det.

Jag känner även för palestinernas sak, men jag tycker de borde sluta med sina kassamraketer och börja snacka med israelerna. Likadant med israelerna.

Jag tycker framför allt att den så kallade demokratin USA borde stänga ner Guantanamo och liknande ställen (minns Abu Ghraib) och att europeiska stater (som Sverige) inte ska medverka till att skicka terrormisstänkta till dessa djupt rättsvidriga anstalter. Att de inte fattar att bekännelser som kommer ur torterade fångar är noll värda!

Här är en artikel av en (indisk?) forskare i Singapore, som handlar om varför väst inte borde bojkotta OS-invigningen i Beijing.

Debattglad - äntligen?

Vet inte vad det är med mig. Den senaste veckan har jag varit inbegripen i flera debatter eller diskussioner. Bl a på ett feministiskt föräldraforum där vi diskuterar om preferensen för färgen rosa leder till särskilt "flickiga" egenskaper, eller nåt. Deltog i en annan debatt på Gudmundsons blogg som jag inte längre har på min rull, dels för att jag ogillar de budskap som han ibland väver in i tvetydiga texter, dels för att jag tycker det är så tråkigt med hans många inlägg om al-Qaidamedlemmar. Skriv det i ett nyhetsbrev till FBI och Säpo istället!

Dessutom kritiserar jag företagsledningen offentligt på arbetsplaten! Vad mer kan man begära av en blyg och försynt kvinna med social fobi? Nada!

tv-recension

Var det nån som såg Debatt med Stina igår? Jag såg även första programmet. Tycker hon känns lite skakig, hon borde försöka vänja sig av vid att säga långa "eh...". Det låter fult i tv. Var är Lennart Persson? Han var hur bra som helst. Ok, han har gått över till Axxess.

Tycker tre ämnen (prostitution, klimathotet en bluff?, hundar som bebisar) är alldeles för mkt att avhandla på den timme som programmet pågår. Det hade räckt med ämnet "Den lyckliga horan". Det är ju ett väldigt hett ämne, inte minst på bloggar. Själv står jag på samma sida som Josefin Brink(v) och de flesta andra (dock inte på nätet, de flesta kommentarer och inlägg som jag sett pläderar för att sexköp borde vara lagligt). - Visst, det finns säkert de som gillar att jobba som sexarbetare, men de som samhäller försöker skydda är det överväldigande stora flertalet som INTE i första hand har valt att bli sexarbetare.

Tyvärr la ingen i studion märke till att Petra Östergren sa som svar på frågan varför prostitutionen inte är så stor i Sverige (oklart vilka länder man jämförde med, men alldeles innan hade man pratat om Norge, där prostitution inte verkar vara reglerad i någon lag), inledningen på hennes svar var i alla fall väldigt avslöjande, 14 min 51 sek in i programmet, om ni vill se det:

- Jag tror att Sverige är ett välmående land, där folk inte behövt sälja sex för att tjäna pengar.

Jag tycker den här meningen säger det mesta.

Angående "klimathot som bluff"-debatten så var två av de tre debattörerna på "andra sidan" the usual suspects: danska professorn Björn Lomberg och Gösta Walin, professor i oceanografi. Den tredje var Olof Franzén, professor i geovetenskap. Båda svenskarna är vid Göteborgs universitet.
Vad jag förstår så förnekar i alla fall inte Björn Lomberg att det finns en mänsklig påverkan på miljön och klimatet och att den är ganska alarmerande. Han skiljer sig dock från huvudströmmen genom att föreslå en annan lösning - han hävdar att problemen löses bäst genom att hjälpa u-länderna ur fattigdom, aids och malaria samt satsa på alternativa energikällor.
Walin tycker det är utmärkt med växthuseffekt, det blir bättre växtlighet då. Undrar om han räknat med de miljontals människor i ex v Bangladesh som förlorar sina hem och kanske liv.
Franzén anlägger det långa tidsperspektivet som den geolog han är och menar att vi befinner oss i en istid med "pulser" av varmare klimat och det är en sådan puls vi är i. Han finns konstigt nog inte med i den här listan på åtta svenska forskare som förnekar klkimathotet.

Uppdatering: Peter Englund skriver bra (som vanligt) om klimatdebatten. Han påpekar det intressanta faktumet som jag glömde nämna i inlägget ovan - jorden klarar sig alltid, det är vi människor som är i farozonen.

De nygamla moderaterna

Väldigt intressant diskussion som förs i SvD just nu. Stackars DN, detta borde de också tänkt på.

Så sant som det var sagt

Jag är möjligen världens minst ironiska person. Så tro mig när jag säger att jag blev nästan tårögd när jag läste detta.

Konsumtionsdebatten

Karin Eder-Ekman skriver i DN om konsumtionsdebatten. En klok sak hon bidrar med är:

I dag är det omöjligt att överskatta tingens betydelse. Kan vi inte börja prata om varför det är så? Vad det betyder. I stället för att hissa eller dissa faktum?

Fast jag håller inte med om att vi inte ska hissa eller dissa, tvärtom, jag älskar debatter och tycker vi har för få, särskilt kulturdebatter, i Sverige. Jag tycker också det är viktigt att intellektuella i Sverige förespråkar en viss hållning eller sätt att leva. Och diskuterar alternativen. Såväl när det gäller miljö som när det gäller konsumtion, som leder fram till bland annat miljöfrågor.

Sen fattar jag inte alls vad hon menar med att vårt begär efter handväskor eller efter att vara snygga i själva verket är ett begär efter andra kvinnor.

Låt oss prata om det kvinnliga begär som bränner igenom både klassmässiga förutsättningar och ideologiska förankringar. Begäret som till synes heterosexuella kvinnor, genom att konsumera exempelvis dyra väskor, riktar mot andra kvinnor.

Hon fortsätter:

I den kommersiella kulturen håller mannen på att bli helt överflödig, nu är det kvinnornas kärlekshistoria med andra kvinnor, viljan att behaga andra kvinnor, som dominerar. Chicklitteraturen, lifestylepressen och modebloggandet är de nya guldkalvarna och den föreställda manliga adressaten, den så kallade manliga blicken, som så länge format allt ifrån damtidningarnas modereportage till tvättmedelsreklam, blir alltmer urholkad.

Nej, nej och åter nej. Det är inget begär, det är ju konkurrens det är fråga om. Om den (så kallade) manliga blicken gått åt nåt håll så är det inåt, vi kvinnor har till den milda grad internaliserat den manliga blicken att vi nu ser på oss själva och på andra kvinnor med den.

Men att bli avundsjuk på hur någon ser ut betyder inte att man vill knulla henne. Visst, jag älskar foton med skitvackra kvinnor (gärna med lite intressanta utseenden som Kate Moss), men när jag ser en skitvacker kvinna i verkligheten - inte fan begär jag henne; jag blir skitskraj, jag blir "intimdated", hämmad, blyg, lite skräckslagen, "in awe". Jag studerar henne i detalj för att utröna hur jag ska kunna bli som hon, i alla fall lite grann. Vad gör hon rätt som jag kan efterapa? För något är det.

Jag ger också akt på hur männen omkring mig, särskilt min egen förstås, reagerar på henne. I min personliga kontakt med henne håller jag henne antingen kort, eller är överdrivet trevlig därför att jag vill kompensera för den skräck hon injagat i mig och som jag förstår inte är rationell.

När jag själv gjort mig snygg är jag mkt medveten om detta och lägger märke till alla blickar jag får. De flesta kvinnliga blickar är inte beundrande eller trånande - utan fientliga. Jag känner igen mig; när jag i yngre år sett en kvinna som klätt upp sig till tänderna och har en stolt hållnig har jag känt: Vem tror hon att hon är? Bara för att hon orkat spackla på sig ett halvt ton smink?

(Numera är jag dock oftast vänligare inställd och mer fascinerad av den energi kvinnan orkat lägga ner. Samt undrat när den fasen ska gå över för just den här kvinnan.)

Jag är lite förvånad över hur otrevligt Sisela Lindblom svarade på Susanne Ljungs i mitt tycke väldigt eleganta dementi av att hon skulle ha en 70000-kronorsväska. Jag är dessutom en anhängare av just privatisering av alla teoretiska resonemang. Man bör inte upphöja något till sanning, om man inte har empirisk kunskap.

I en krönika av PC Jersild (tror jag) på ledarsidan i DN någon gång på 90-talet, sa han att man bör föreställa sig att man befinner sig på BB och just fått veta att ens nyfödda barn är gravt handikappat - vilket slags samhälle önskar man då att barnet får växa upp i?

Det är också min invändning mot många moderater och andra borgerliga, att de bara verkar utgå från sin egen verklighet och inte ha sett så många andra. Det är också anledningen till vikten av att folk i alla samhällsgrupper engagerar sig i politiken. Men det finns förstås undantag. Och precis som Staffan konstaterade idag när vi satt under körsbärsblommorna i Kungsan: alla i Sverige är mer eller mindre socialdemokrater.

Synd att allt kokat ner till en väskdebatt. Jag tycker att Nina Björks krönika var intressantare än Sisela Lindbloms iofs liknande åsikter, men ganska hätska attityd.

Maken kommenterar: Männen ger fan i vad kvinnor har på sig. Det har vi alltid gjort. Vi tittar på vad som finns i förpackningen.

Fast jag tror iofs att han är en ovanlig man.

Gränsen för rasism

Egentligen vill jag också bara skriva harmlösa saker på bloggen, eftersom jag avskyr att bli påhoppad, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ta upp saker som jag tycker är intressanta att diskutera, t ex var sexism börjar och slutar, nedan följer ett citat från en text av Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund som jag hörde i radions P1 Morgon i morse och blev nyfiken och googlade på. Jag minns den där Nogger Black-debatten och att jag kände mig väldigt kluven, men jag tror jag håller fast vid att om någon känner sig kränkt av något, så ska man helst upphöra med det som kränker. Dessutom kan jag själv bli irriterad på nidbilder av kineser som dyker upp då och då. Jag AVSKYR, fullkomligen avskyr ordet "kinesrestaurang", jag tycker man ska säga "kinarestaurang", jag gillar inte heller ordet "kineskock". Men jag inser att gränsen är flytande, olika gäller för olika personer, själv är jag oerhört känslig, det är som Astrid Trotzig har skrivit eller sagt nånstans: När man vuxit upp med "tjing tjong pling plong" så har man inte längre någon tolerans när det gäller den typen av humor.

En gång blev jag kallad "risapa" av en kompis halvbror som själv hade svart pappa. Det var inte heller kul.

En erfarenhet jag ofta återkommer till är om den busschaufför som ibland körde den buss jag åkte till mitt gymnasium. Bussen var alltid redan packad med mina skolkamrater när jag klev på och varje gång utan undantag brukade han börja dra samma historia till närmast sittande passagerare: Vet du vad det första en kines säger när han kliver upp på morgonen? Godmorgon!

Jag var så himla feg så jag sa ingenting, men tårarna brände i ögonen. Det gör det fortfarande när jag tänker tillbaka på förödmjukelsen och förnedringen, och min egen feghet.

Jag förstår att man riskerar att uppfattas som dogmatisk eller humorlös när man pratar om sådana "subtiliteter" som "negerboll" och "tjing tjong", men var går gränsen? Jo, med varje person.

Ständigt möter svarta motstånd när det gäller att definiera den rasism vi utsätts för. Andra tar sig rätten att förklara för oss vad som är rasism och hur vi ska uppleva kränkningar. I Sverige – landet där det uppbådades ett massivt folkligt stöd för rätten att kalla bakelser »negerbollar« – visade det sig att det inte fanns något utrymme för en diskussion kring subtil symbolisk rasism mot svarta som Centrum mot rasism öppnade dörren för genom sin kritik av reklamkampanjen för glassen Nogger Black. Ett seriöst försök att problematisera rasistiska lämningar i svensk reklam och populärkultur möttes av en kraftfull motreaktion från samhället. Indignationen nådde sällan skådade proportioner. Förståsigpåarna och debattörerna tävlade om att på olika uppfinningsrika sätt söka överbevisa upprörda svarta om att det de hade upplevt inte var rasism och att det inte var frågan om en kränkning. Sedan fick cmr en grundlig lektion i vad de egentligen borde hålla på med: att bekämpa »verklig« rasism.
Att rasism kan finnas inbäddad i bilder och framställningar ville man överhuvudtaget inte kännas vid och att sådan symbolisk rasism har en koppling till materiella konsekvenser för icke-vita såsom diskriminering på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i rättsväsendet kunde man inte alls se.

En av CMR:s kritiker heter Rickard Slätt och som chefredaktör för Expo hade han en framskjuten position i den antirasistiska rörelsen i Sverige. I Expressen 060408 fastslog han att det inte är rasism att kasta bananer från läktaren ner på Djurgårdens svarta målvakt. Slätt glömde bekvämt bort att man i sann Linnéanda jämfört svarta med apor i svenska skolböcker. Det har också gjorts i vetenskapen, i medierna och görs fortfarande i skämt och i vardagliga samtal. Att apan och afrikanen fått utgöra ett begreppspar är en ovedersäglig del av svensk kulturhistoria. Mot den bakgrunden tycker Slätt ändå att det är en helt neutral handling när han tillsammans med kända rasister – för att använda hans egna ord – kastar bananer på Pa Dembo Touray.

För Richard Slätt och många med honom är rasism något som återfinns i en handfull suspekta småorter i Skåne, bland högerextremister och möjligen några förvirrade pensionärer. Det tar sig uttryck i marscher på Salemdagen eller ibland i form av våld mot någon värnlös invandrare och det är kampen mot detta antirasister bör ägna sig åt. Idén att rasism är ideologisk överbyggnad, som genomsyrar samhällets alla strukturer och relationer och därför inbegriper alla människor, är bortom deras fattningsförmåga. Detta förtydligar det alarmerande behovet av begrepp som afrofobi eftersom förståelsen av vad rasism är fortfarande är låg.

Läs hela texten.