Gåtan Zaremba

K påpekar i en kommentar att det finns andra åsikter om Maciej Zaremba. Jag tyckte vid omläsning av mitt inlägg att jag braskar lite lagom: jag är alltså inte alltid övertygad av hans argumentation efter läsning (knappt så jag minns den faktiskt), men jag njuter alltid av hans berättarstil under läsning. Det är det som är bedriften.

K leder mig till en blogg som länkar till en gammal SvD-artikel av Erik Wijk om just Zaremba. Ämnet är fascinerande, berättarstilen urtrist. Jag orkar knappt ögna igenom den. Fast jag vet att jag borde, och att jag vill! Så kan det också vara att läsa god journalistik. Så är det oftast att läsa god journalistik, tyvärr. Det är väl det som jag misstänker är Zarembas storhet, snarare än otadligt researcharbete eller klanderfri rapportering. Hans material filtreras alltid genom hans temperament, det är det som gör det till fantastisk läsning. Jag läser honom som skönlitteratur. Han kanske borde skriva romaner istället. Här iaf ett stycke från Wijks artikel som är intressant bland röran:

Jag kommer här osökt in på Zarembas metod.

Typartikeln börjar med det stora konkreta exemplet. Det är svensk vardag, igenkännligt, hemska saker sker, tydligt avståndstagande. Läsaren dras känslomässigt in i texten och detaljrikedomen antyder att skribenten vet vad han talar om, hans upprördhet att han själv är rättrådig. Han har uppenbarligen förstånd och hjärta på rätt ställe. Därför finns det ingen anledning att betvivla det mer filosofiska och historiska resonemang som följer - och som går ut på att det svenska systemet är unikt – förenklingen och urvalet måste ju vara baserat på samma goda omdöme. Stilen är därtill ledig, intellektet rörligt, tonen antidogmatisk.

Att slutsatsen – det svenska systemet är förkastligt – i sig är en dogm spelar inte längre någon roll, eftersom den verkar så väl underbyggd. Läsaren är redan förförd.