kvinnor och barn först

Åh, vad det är härligt att vara rätt i skallen igen. Dvs så där lite orealistiskt förhoppningsfull inför livet. I torsdags på bloggträffen kände jag mig skitspänd till mitt andra glas vin sakta vred runt läget i hjärnan till "on".

I en DN-text av Ulrika Kärnborg tror jag, läste jag att den viktigaste uppgiften för föräldrar är att ge sina barn lust att leva. Det tyckte jag var en väldigt klok målsättning, som man kanske lätt förbiser trots eller på grund av dess självklarhet.

I mina låga stunder plågas jag just av olust till livet. Som tur är plågas jag aldrig så mycket att jag hellre skulle välja alternativet.

Såg slutet på dokumentären om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Tyckte hon var lite konstig som mådde så dåligt trots att hon hade en framgångsrik man som älskade henne, som stöttade hennes konstnärskap (han fixade en utställning åt henne på Konsthögskolan där han undervisade) och kunde fara till Paris som hon ville.

Så i lördags em hörde jag en radiodokumentär om samma par. Det lästes högt ur brev de skrivit till varandra. Det framkom att Isaac i stort sett lämnade familjen när sonen Ivan var 6 år och sen var mer eller mindre borta i typ 14 år. Till en början var hans brev passionerade. Hon var orolig för ransoneringar vid krigstid, hade svårt att få tag på mat. Han bad henne slösa ("köp smör och bre tjockt på brödet, om så varje tugga skulle kosta 100 kronor!"), skaffa hur många hjälpredor hon ville för att kunna måla, hon räknar upp alla räkningar hon betalt och pengarna som snart är slut. Han säger att han längtar efter att kyssa hennes bröst, hon ber honom komma hem snart.

Efter några år ändrar breven karaktär. Sen kommer en annan brevläserska in. Ida Spanner, en danska. Hon vill ha Isaacs barn.

Sigrid flyttar till Paris med Ivan för att Isaac ska kunna vara hemma mer, då börjar han istället tillbringa sin tid i Stockholm. En modejournalist från Sverige, Bojan, har också en affär med Isaac.

När Ivan är nästan vuxen är Sigrid nästan slut som människa. Hon säger i ett brev att "jag kan inte vara den mumie du vill göra mig till".

Jag fattar inte varför hon inte lämnade honom. Men hon var född 1885. Hon hade fått skitkritik för sina egna tavlor. Hon hade ett barn att ta hand om. Han hade framgång och sålde tavlor. Hon älskade honom. Han sa att han älskade henne. Jag förstår att det måste ha krävts nära omänskliga krafter att välja att bli ensamstående med barn då.

När hon återigen flyttade efter Isaac tillbaka till Stockholm fick han henne inlagd på Beckomberga i 8 månader. Under den tiden blev hon katatonisk.

Jag vet att jag inte har hela bilden efter två halva dokumentärer. Men plötsligt känns inte hennes sinnessjukdom så obegriplig.

Jag är så glad att jag lever i denna tid, när det inte anses helt självklart att man ska vara glad och nöjd över att bli försörjd, utan egen tid och egna kanaler till uttryck och bekräftelse som kvinna.

Jag är glad att jag är så pass självisk och egotrippad att jag tar det som ren förolämpning när jag får ta det största praktiska ansvaret för vår dotter. Min man är mycket mera lämplig för det ändamålet. Jag har redan tagit på mig det största ansvaret rent psykiskt. Det ska jag försöka jobba bort.