Kalla mig Mathimlen

Asch, jag borde ha marknadsfört namnet Mathimlen bättre. Ajöken med drömmarna om tusentals träffar tack vare DN-omnämningen...

När jag googlar på spacebabe blir resultatet mest erotiskt. Vid googling på "Spacebabe" och "blogg" leder sista länken på sidan till en kommentar jag gjorde som färsking i bloggriket, så den kan ju faktiskt ge en del besökare. Inte heller hjälper en särskrivning av Space babe.

Men min fåfänga är hursomhelst mycket tilltalad av den framträdande platsen jag fick i receptet. Tack kb!

Gåtan Zaremba

K påpekar i en kommentar att det finns andra åsikter om Maciej Zaremba. Jag tyckte vid omläsning av mitt inlägg att jag braskar lite lagom: jag är alltså inte alltid övertygad av hans argumentation efter läsning (knappt så jag minns den faktiskt), men jag njuter alltid av hans berättarstil under läsning. Det är det som är bedriften.

K leder mig till en blogg som länkar till en gammal SvD-artikel av Erik Wijk om just Zaremba. Ämnet är fascinerande, berättarstilen urtrist. Jag orkar knappt ögna igenom den. Fast jag vet att jag borde, och att jag vill! Så kan det också vara att läsa god journalistik. Så är det oftast att läsa god journalistik, tyvärr. Det är väl det som jag misstänker är Zarembas storhet, snarare än otadligt researcharbete eller klanderfri rapportering. Hans material filtreras alltid genom hans temperament, det är det som gör det till fantastisk läsning. Jag läser honom som skönlitteratur. Han kanske borde skriva romaner istället. Här iaf ett stycke från Wijks artikel som är intressant bland röran:

Jag kommer här osökt in på Zarembas metod.

Typartikeln börjar med det stora konkreta exemplet. Det är svensk vardag, igenkännligt, hemska saker sker, tydligt avståndstagande. Läsaren dras känslomässigt in i texten och detaljrikedomen antyder att skribenten vet vad han talar om, hans upprördhet att han själv är rättrådig. Han har uppenbarligen förstånd och hjärta på rätt ställe. Därför finns det ingen anledning att betvivla det mer filosofiska och historiska resonemang som följer - och som går ut på att det svenska systemet är unikt – förenklingen och urvalet måste ju vara baserat på samma goda omdöme. Stilen är därtill ledig, intellektet rörligt, tonen antidogmatisk.

Att slutsatsen – det svenska systemet är förkastligt – i sig är en dogm spelar inte längre någon roll, eftersom den verkar så väl underbyggd. Läsaren är redan förförd.

Vakna, FN!

Jag är en stor beundrare av Maciej Zarembas journalistik. Jag är inte helt övertygad av hans argumentation om de lettiska och polska arbetarna och rörmokarna, men jag är helt övertygad om att han vill väl och ser det han ser. Och han skriver så att jag vill fortsätta läsa.

Jag läser inte så mkt internationell eller prisbelönt journalistik, men jag inbillar mig att han är i världsklass.

Den nya serie han inlett på DN Kultur är helt fantastisk. Den handlar om Kosovo. Och här är del 2. Jag är väldigt lite intresserad av forna Jugoslavien. När jag ska försöka läsa in mig på det föredrar jag lättillgängliga former som film (Ingenmansland) eller serieböcker (av Joe Sacco t ex). Zarembas text får mig att vilja läsa mer. Det är en bedrift. Jag vill att han byter ut de svenska referensorterna han använder som exempel och översätter texten till engelska och låter publicera sig i någon engelskspråkig tidning, typ New York Times eller the Guardian, så att texten får en vidare spridning.

En annan text som kan få mig att läsa om ett ämne som jag är alldeles för lite intresserad av är den senaste Orange-vinnaren, har jag en bestämd känsla av.

Så sant som det var sagt

Jag är möjligen världens minst ironiska person. Så tro mig när jag säger att jag blev nästan tårögd när jag läste detta.

Gulddrake - YIPPPPPIIIIIII

Gissa vem som blivit bjuden på Gulddrakefest??? JAG JAG JAG!!! Jag är såååå lycklig! Alltså, bloggandet har verkligen förändrat mitt liv! Plötsligt har två drömmar gått i uppfyllelse och jag har fått massor av nya kompisar, vågar prata mer med främmande människor och folk jag tidigare skulle varit rädd för etc etc. Hurra!

Ulrika Kärnborg gör det igen

Skriver ett skitbra inlägg om framgångens pris.

Är det framgång du vill ha? frågar vietnamveteranen Rodney Falk den unge författaraspiranten i spanjoren Javier Cercas fantastiska bok "Ljusets hastighet". Klart att det är. Vem vill inte ha framgång? Den kommer att döda dig, framgången alltså, säger Falk. Titta på Hemingway. Titta på Scott. De var båda förälskade i framgången och båda dog av den. Scott blev kanske mest illa åtgången för han hade mest talang. Talang och framgång är en dödlig kombination.

Undrar förresten vilken Scott som åsyftas?

Thente om bloggarna

Fattar inte varför den andra länken inte funkar, men här är det i alla fall (scrolla ner till 3 april):

Nu talar vi om svenska bloggar då. Och Popova har rätt i att en unken känsla av "Pojkarne" - och flickorne för all del - vilar över bloggarna.
Ett schema:
Bloggaren A skriver ett inlägg på sin blogg.
Bloggaren B kommenterar inlägget på samma sida och skriver nåt i stil med "hehe, jag håller med dig A. rave on"
Bloggaren C kommenterar A och B med nåt i stil med "hehe jag håller med er A och B. rave on. Men jag undrar vad D har tagit vägen. hehe"
Bloggaren A skriver något lustigt om D.
Bloggaren D kommer in och skriver nåt i stil med "hehe, jag var bara å käkade. soz. rave on"
Bloggarna A B och C kommenterar i tur och ordning med "hehe. rave on".

Snobbar som bloggar

Bloggare som får betalt kan ju väcka en hel del ont blod. Jag ser det dock som ett mål att sträva mot. Tänk att ha som jobb att blogga! Yeah!

Av DN:s nya bloggare som jag velat kolla upp har jag redan fastnat för Ulrika Kärnborg och Jonas Thente. Läs till exempel Thentes roliga schema över hur mkt bloggande ser ut. Jag kan inte låta bli att känna igen mig lite och fnissa generat.

Däremot så har Helena Lindblad inte riktigt fattat att en viktig grej med bloggande är att länka till artiklar man pratar om.

Vallgren och fläsklägg

Läste en artikel i DN Kultur om monologen som Carl-Johan Vallgren skrivit till sin svärmor. Men ingenstans i artikeln framkommer deras relation till varandra. Vet inte reportern om att Vallgren är ihop och har barn med Frydmans dotter? I så fall är det väl något av ett tjänstefel som kulturreporter? Nån på kulturredaktionen måste väl veta?

Eller ska man inte nämna såna saker, inte låtsas om dem, inte upplysa den breda publiken? Räkna med att sån info skaffar sig folk själva i Se & Hör eller kvällstidningarna?

För övrigt har jag ätit fläsklägg med rotmos i kväll, i två stora matbloggares efterföljd. Visserligen färdigköpt, men ändå. Den luktade lite konstigt när den kokade, jag hade gärna sett lite mer kryddor i vattnet, men det var ju maken som lagade. Det blev väldigt gott rotmos och skånsk+fransk senap till.