Blommar vart tusende år*

Tänkte skriva nåt om att jag uppdaterar så sällan nuförtiden. Och att jag tror det beror på att jag har delat ut bloggadressen till så många, så jag börjar bli hämmad. Det börjar bli för många potentiella ögon som kan bedöma det jag skriver. Inte för att jag tror att jag har mycket mer än en handfull återkommande läsare, men ändå. Det fanns en tjusning i anonymiteten. En kravlöshet.

Åh, vad jag beundrar alla som kan skriva obehindrat, om så bara till synes. Jag hade en annan tankegång där jag ville referera till Min kroatiska näsa, en kortfilm av Rickard Dinter som Magdalena tipsade mig om. Där sa han bl a att han tyckte det var jobbigt att få barn för då skulle folk förstå att han haft sex. Det är lite så jag känner med skrivandet, och det är kanske det största hindret för mig att skriva. Ibland vill jag inte att folk ska veta något om mig. Men för det mesta öppnar jag mig på vid gavel och berättar öppet om det mest privata. Ja, människan (dvs jag) är konstig.

*Så kallade mamma min yngsta farbror, alltid utom hörhåll för honom, som en pik för att han log så sällan. Hon var rätt bra på öknamn, mamma.