Jag har ett sätt

Ibland när jag pratar med människor så märker jag att mina ögon tåras. Det händer när jag tycker att jag fått till det på något sätt med det jag säger. Jag har lyckats säga något väldigt fint och liksom solidariskt till sexbarnsmamman på min gata som måste vända på varje slant och som är stammis på vårt Ica för hon handlar inte bara hem utan även på sitt jobb.
Ibland får jag till det med nån chef som jag länge känt ett ogillande från, eller en kollega som inte litat på mig eller min sociala förmåga. Ibland får jag till det med en dagisförälder, jag framstår som fullkomligt vanlig och talbar. (Ibland vill jag ringa den där pappan till barnet som skolades in samtidigt som min dotter och fråga om hur de kom fram till beslutet att skiljas. Jag minns nämligen att vi talade helt kort om det under inskolningen, om hur svårt det är med relationer, de hade gjort en liten resa tillsammans, och han sa: Ja, det är svårt med relationer.
Kort därefter gick hans blonda söta fru med magen i vädret och det barnet kan inte vara mycket mer än två år.
En annan gång försökte jag säga det här att relationer är svårt, till en annan förälder på en föräldramiddag. Han tittade på mig som om jag var galen och sa: Nej, det är inte ett dugg svårt.
Jag försökte titta mig omkring för att finna sympati, men alla tittade åt nåt annat håll, särskilt tv-stjärnan som jag var helt säker på hade hört vårt samtal, eller mitt trevande försök till. Jag bestämde mig för att tycka synd om min bordherres fru.)
Men när jag får en syrlig känsla i näsan och ögonen blir påträngande varma, då vet jag att jag måste vakta på mig, hålla tillbaka, för här går det inte att låta tårarna rinna av pur stolthet eller glädje över att ha sagt rätt sak, folk kan ju tro att jag är skvatt galen. Vilket jag på sätt och vis är. But aren't we all?