Igår läste jag ut Mig äger ingen av Åsa Linderborg, och med risk för att låta som Johan Staël von Holstein så var den faktiskt skitbra. Inte för att det är stor litteratur, jag vet kanske inte riktigt vad som är stor litteratur, slår det mig. Hon har ett ganska konstlöst språk som jag inbillar mig är typiskt för någon som jobbat som journalist, om än inom kultur- och essäområdet. Framför allt var det en otroligt värdig upprättelse av ett alldeles, alldeles vanligt människoliv, så som kanske de flesta människoliv ser ut. Jag grät så det skvalade när jag kom till slutet av boken. Inte för att det gjordes några stora åthävor, snarare tvärtom, det var ganska neutralt skildrat - ändå, eller just därför så skar det rakt in i hjärtat. Alla som haft en förälder de skämts för eller tyckt synd om känner igen sig. Och det är nog rätt många.

Jag visste inte att JSvH var adopterad.

Nu läser jag Huset vid Flon av Kjell Johansson. Den är smetigare. Vet inte vad jag gillar den än. Klart välskriven, men som sagt, betydligt mer sentimentalt.