Tre tanter

Jag var på väg in i T-centralen när tre tanter kom emot mig. De var rultiga, asiatiska versioner av tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Jag tror att de kan ha varit sydkoreanska turister. De kom vaggande emot mig i varsin ljus dräkt av vit bomull med rosa, ljusblå respektive ljusgröna prickar på. Solskenet fick det ljusa tyget att omge dem med en strålglans. Jag såg mest den rosaprickiga tanten; förutom kjolen och bluskavajen hade hon något så otippat som en rosa rosett om håret! Hon såg ut som en figur uttänkt av reklammakare. På skoj.

De gick arm i arm och pratade. Jag tänkte febrilt: Ska jag gå fram och be att få fota dem? För att de ser så fantastiska ut?

Naturligtvis gick ögonblicket mig förbi medan mina rutinmässiga steg förde mig ned i underjorden. Först när jag kommit alltför långt med rulltrappan insåg jag: Fan, jag kunde ju ha fotat dem bakifrån med mobilkameran bara, NÅGOT, vilket litet futtigt bildbevis som helst hade kunnat räcka!

När jag kom ner till perrongen mot Skarpnäck, Farsta och Hagsätra vände jag och tog rulltrappan upp. De går så långsamt så med lite tur har de inte hunnit så långt, tänkte jag. Jag småsprang upp, men såg dem inte någonstans. Jag gick in i Kulturhusets entre. De var inte där heller.
Så nu återstår bara min minnesbild av dem, och min berättelse om min minnesbild. Kanske såg jag bara i syne.