Mjölkskandalen i Kina

Antalet barn som behandlas efter att ha ätit förgiftat mjölkpulver har nu kommit upp i 53 000. Att en sådan matskandal skulle inträffa var egentligen bara en tidsfråga i Kina. Ända sedan mitten på 90-talet har mina föräldrar och syskon varit jätteoroliga för olika gifter i livsmedlen. Tidningarna har varit fulla med rapporter om kalk i tofun, starka besprutningsmedel i bladgrönsaker, färgämnen i mat som ska vara naturligt mörka. Ibland när jag varit på besök och de sagt: Ät inte det här (ute på krogen), nej vi handlar inte längre det där (på matmarknaden) osv, så har jag känt: Gud vad de är tramsiga. Det har dessutom ofta tenderat att handla om stapelvaror för ett kinesiskt kök, som de jag nämnt: tofu och qingcai 青菜 (pak choi), men även sockerinjicerade vattenmeloner osv. Tydligen var deras oro helt befogad.

Så när mjölkskandalen visade sig inte vara begränsad till mjölkpulver för spädbarn var det inte heller särskilt förvånande. Kinas största producent Guangming 光明, motsvarande Arla, är självklart inblandad. Min syrra sa att hon gett sin yngsta son mjölkpulver importerat från Japan, men färsk mjölk och yoghurt från kinesiska Arla har de naturligtvis druckit en del av.

Det tragiska är att det (iaf så långt) var ännu värre 2004, då hade mjölkleverantörerna istället tagit bort protein från mjölken och det ledde till att spädbarn fick näringsbrist och dog, ett 70-tal enligt wiki, på andra hemsidor anger man bara de säkerställda 13 bebisarna.

Det finns för övrigt en lång artikel om "China food safety" på Wiki, mkt läsvärd inte minst för att få ett hum om hur fantasifulla och skrupelfria de människor är som gör sådant.
Vegetarisk kyckling. Bildkälla

Jag höll på att skriva ut ett sparat recept på kålrot från Matälskaren och fick slå upp "seitan" som visade sig vara mian jin 面筋. Då påmindes jag om su ji 素鸡 (vegetarisk kyckling) som min mormoster hade fått för sig att min pappa älskade.
Friterad suji med träöron, en specialitet från min pappas födelsestad Shanghai. Bildkälla

Mormoster älskade pappa. Så varje dag stod det en skål plikttroget friterat skivad suji med träöron på bordet. När jag återvände 1997 och såg henne för sista gången hade mina föräldrar slutat köpa suji pga rädsla för att det innehöll kalk eller annat konstigt. En gång köpte jag det ändå. När jag försökte fritera skivorna blev de liksom inte sådär svampiga och porösa som de brukade bli, utan fortsatt degiga i konsistensen. Det smakade inget vidare.
Jag tror inte de köpt suji sen dess.

Som den Kina-optimist jag är så tycker jag dels att de kraftiga reaktionerna från första början nu tyder på att en förändring skett. Kinas ledning reagerar alltmer som en västerländsk regering som sätter värde på sin befolkning, där varje liv är dyrbart, till skillnad från förr då det kändes som var det något som det fanns i överflöd i Kina och som kunde undvaras så var det just människoliv.

Man utlovar vård till alla som behöver, vilket också är västerländska takter värdigt en wanna-be-demokrati.

Sen tycker jag att omvärldens reaktion förändrats. 2004 hörde man inte alls mkt om mjölkskandalen i Kina, trots det, som tidigare nämnts, större antalet barn som dog. Kina är inte längre i periferin.

Kanske är det här precis vad som krävdes för att livsmedelskontrollen ska bli så bra som den behöver vara, så att folk kan få känna sig trygga när de äter. Ett annat träsk som behöver rensas upp är läkemedelsindustrin. Chefen för Livsmedels- och läkemedelsverket avrättades ju förra året, vilket jag uppmärksammade i bloggen. Såvitt jag vet har det dock inte lett till några större förändringar för människor som besöker sjukhusen och blir rekommenderade dyra läkemedel som läkarna har provision på, utan att kunna känna sig säkra på om de verkligen behöver dessa läkemedel eller inte. Och det gäller såväl vuxna som barn. För att inte tala om den fruktansvärda nedlåtande attityd som finns inom vården där.