Hemma från Gambia

Det var stekhett, men fläktade rejält vilket syntes på vågorna som barnen älskade att kasta sig i. Själv är jag en riktig Filifjonka och lite rädd för vatten. Så medan jag njöt av att simma med vågorna röt jag åt dottern då och då att inte simma för långt bort/ut.

Maten var inte tårframkallande som Zornkvinnan sa, men den var helt ok god. Thieboudienne heter benachin på gambianska. Det är friterad fisk med tomatsås och rött ris (också kokt i tomatsås). Vi drack läsk till maten nästan varje måltid, då är det verkligen semester...

Det godaste vi åt (var jag och barnen rörande överens om) var under sista kvällen när vi gick på stranden bort till nästa hotell, som var riktigt, riktigt fancy i morisk stil. Tänk ett vitkalkat komplex med dekorativa vita kupoler, upplysta bassänger (ej avsedda för bad alltså) på den stora uteterassen, en stor inomhusrestaurang med överdimensionerade skinnmöbler i turkos med höga ryggar, och en fantastisk innergård med ytterligare bassänger, innan slutligen en lång lång trappa i ett intrikat svartvitt rutmönster ledde upp till foajén. Ingen minimalism här inte.

Jo maten. Den godaste. Det var ångkokt lady fish med soja, ingefära, vin och koriander. Ringer nån klocka? Japp, kinesiskt! De hade nämligen en vanlig meny och en asiatisk meny. Och enkla fisken var underbar efter de föregående dagarnas friterade eller stekta fiskar och de tomat/jordnötssmörsbaserade såserna.

Tyvärr fick jag ge upp den för dottern hade fått en hög med hårdstekta scampis hon inte gillade. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli som min mamma som alltid avstod det godaste till oss, men så har det blivit, iaf lite. Inte alltid. Inte allt. Men till viss del.

Frågan är vad jag är sugen på nu när jag är hemma. I Gambia åt vi mkt kyckling, fisk och räkor. Det får kanske bli fläsk. Eller vegetariskt.

Åh suck, vad det är svårt att försöka äta gott varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, Gambia, resor, thieboudienne