Har varit i Kina igen
Och träffat bl a en uigurisk dansös med storhetsvansinne i Urumqi, beskådat slaktandet av två grisar i en bergsby i den sydvästliga provinsen Guizhou, samt förhoppningsvis träffat en framtida kinesisk nobelpristagare i blott 21-åriga Jiang Fangzhou. Hon började skriva när hon var sju år och gav ut sin första bok när hon var nio. Detta för att hennes mamma lurade i henne att kinesisk lag föreskrev att alla barn måste ha skrivit en bok innan de gick ut småskolan.
Jag trodde risken var ganska stor att jag skulle dö i en bilolycka på vägen till den där bergsbyn (12 timmar bilåkning på dåliga vägar under regnsäsong), men jag överlevde. Det känns helt fantastiskt. Jag försöker njuta av varje sekund jag finns till.
Idag var jag på bio med Jenny och såg Play. Den var jättebra! Visst lite seg stundtals, men väldigt vackra bilder som alla kändes betydelsefulla för filmen. Inga döda rutor knappt. Det jag saknade var utveckling. Jag tycker det är mäktigt att vara en god skildrare, men ännu mäktigare att vara en god berättare.
På vägen hem stötte jag ihop med Grace som jag jobbade med på Sthlms filmfestival för länge sen. Hon är i filmbranschen så det var kul att prata nu när jag för en gångs skull råkat se en ny film. Hon tog upp det här med att svenska filmer är så VITA och att "alla" nu efterlyser mer "etniskt diversifierad" film och tv-drama. (Sen såg jag att Nöjesguiden som jag ryckt åt mig i förbifarten också handlar om det.)
Jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, men en anledning till att jag inte känner att svensk film angår mig kan ju faktiskt bero på just detta. När såg jag ett asiatiskt ansikte sist i en svensk film? Samtidigt behöver det ju inte bara hänga på etnicitet. Men det är iaf en faktor.
Jag fixar inte Lena Endre. Hon må va hur bra skådis som helst men jag får utslag. Klarar öht inte av kända skådisar nästan. Älskar Play för att den kändes så spontan. Enligt Grace var det "rehearsal, rehearsal, rehearsal". Tänk att det kan bli så spontant och bra när man övat mkt. För på Dramaten och på andra ställen känns det ju inte så spontant.
Har ätit bläckfisk och fläsksoppa två dagar i rad nu. Måste laga nåt annat imorgon. Är sugen på fisk med baconstekt savoykål som maken lärde sig från en lunchkrog i Göteborg.
Jag trodde risken var ganska stor att jag skulle dö i en bilolycka på vägen till den där bergsbyn (12 timmar bilåkning på dåliga vägar under regnsäsong), men jag överlevde. Det känns helt fantastiskt. Jag försöker njuta av varje sekund jag finns till.
Idag var jag på bio med Jenny och såg Play. Den var jättebra! Visst lite seg stundtals, men väldigt vackra bilder som alla kändes betydelsefulla för filmen. Inga döda rutor knappt. Det jag saknade var utveckling. Jag tycker det är mäktigt att vara en god skildrare, men ännu mäktigare att vara en god berättare.
På vägen hem stötte jag ihop med Grace som jag jobbade med på Sthlms filmfestival för länge sen. Hon är i filmbranschen så det var kul att prata nu när jag för en gångs skull råkat se en ny film. Hon tog upp det här med att svenska filmer är så VITA och att "alla" nu efterlyser mer "etniskt diversifierad" film och tv-drama. (Sen såg jag att Nöjesguiden som jag ryckt åt mig i förbifarten också handlar om det.)
Jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, men en anledning till att jag inte känner att svensk film angår mig kan ju faktiskt bero på just detta. När såg jag ett asiatiskt ansikte sist i en svensk film? Samtidigt behöver det ju inte bara hänga på etnicitet. Men det är iaf en faktor.
Jag fixar inte Lena Endre. Hon må va hur bra skådis som helst men jag får utslag. Klarar öht inte av kända skådisar nästan. Älskar Play för att den kändes så spontan. Enligt Grace var det "rehearsal, rehearsal, rehearsal". Tänk att det kan bli så spontant och bra när man övat mkt. För på Dramaten och på andra ställen känns det ju inte så spontant.
Har ätit bläckfisk och fläsksoppa två dagar i rad nu. Måste laga nåt annat imorgon. Är sugen på fisk med baconstekt savoykål som maken lärde sig från en lunchkrog i Göteborg.