March 28, 2012

Att utmana sig själv

I november företog jag min andra reportageresa till Kina på ett par månader. Jag och fotografen hade rest från Peking till Guizhou i sydväst, en av Kinas fattigaste provinser. Där åkte vi tillsammans med vår huvudperson till hennes hemby. En bilresa som tog 12 timmar. Japp, ni läste rätt. Tolv jäkla timmar.

Vi hamnade verkligen i världens jäkla avkrok. Toaletter var icke-existerande. Man sket i svinstian. Vi sov över två nätter. Jag bajsade inte på hela tiden. Kissa kunde jag göra i den underbara uppfinningen Pipinette som jag köpt på Apoteket så fort jag visste att jag skulle åka ut på den kinesiska landsbygden.

Jag och huvudpersonen delade en liten dubbelsäng första natten. Andra natten klämde sig hennes storasyster in också, för deras mormor hade svårt att gå hem eftersom det hade regnat hela dagen och allt var bara slirig lera.

När jag hade borstat tänderna från verandan så att jag kunde få lite spotthöjd, tvättat ansiktet och sedan fötterna nödtorftigt i en balja (de var noga med fottvätt på kvällarna!), låg jag sen där i sängen i det lilla sovrummet med helt råa betongväggar och golv och galler för ett litet fönster. Det luktade lite mustigt från svinstian. Jag längtade så mycket hem till vårt stora, lyxiga nyrenoverade badrum. Med WC och golvvärme. Med inte tillstymmelsen av lera på golvet. Jag hade haft mycket ångest för bilresan. Jag visste att den skulle bli lång (men inte sååå lång!). Där jag låg i sängen bävade jag för hemresan. Den som åkt bil i Kina vet vad jag talar om. Dåligt fastspänd last på de många lastbilarna och väldigt lite trafikvett hos de flesta trafikanterna.

På hemresan, när vi nästan var framme vid vår destination, provinshuvudstaden Guiyang, skulle vi upp på en flerfilig, avdelad motorväg via en påfart. När vår inhyrde chaufför kör in där och väntar på lämpligt tillfälle att ta in på motorvägen, står en bil framför oss med bakluckan öppen med två höga krukväxter i. En kvinna sitter vid ratten. Det är inga bilar som kommer, men hon ser ut att tveka. Till slut svänger hon in på motorvägen - i motsatt körriktning.

Mot körriktningen alltså i de tre eller fyra filerna som finns.

Vi skrek alla till och förbannade hennes dumhet. Vi hörde bilar som tutade på henne där hon kom dundrande emot dem. Det var dessutom nära midnatt och becksvart, med undantag för bilarna som alla hade helljuset på.

Vi körde vidare mot vårt mål. Undrar hur det gick för henne.

Hur som helst. Så fort jag kom fram till vårt hotell satte jag mig på toan. Vilken lättnad.

Nu är det april snart. Om ganska exakt två veckor ska jag åka till Colombia. Ännu ett ställe dit jag aldrig har längtat. Men jag fick ett erbjudande och jag tog det. Jag är 20% rädd, 40% förväntansfull inför det okända, och 40% av mig är likgiltig och vill bara stanna hemma och plantera lite dill, persilja, färsk koriander, bönor, grönkål, vallmo, luktärter etc. Men jag tror att jag behöver utmana min egen bekvämlighet. Det är därför.

Skräcken är att fastna i en vägspärr där det står några ur FARC-gerillan. Och sen inte få se min familj och fr a min dotter på många år. Men jag tror ärligt talat inte att det blir så. Som sagt, jag behöver utmana min egen comfort zone.
eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se