Vad jag kände när jag såg Carnage

Jag tyckte den var skitjobbig att se. Redan under inledningen ville jag bara att Kate Winslet och hennes man skulle gå därifrån. Det kändes inte trovärdigt att de går ut till hissen upprepade gånger och går tillbaka in i lägenheten igen bara för att de blir erbjudna kaffe och kaka och sen ännu godare kaffe.

Det kändes inte trovärdigt att Jodie Foster och hennes man har en sån stor och fin våning i New York fast ingen av dem jobbar med nåt inkomstbringande.

Störde mig även på att lägenheten var så fint inredd. D stör mig överhuvudtaget i film och tv. Ingen jag känner bor i perfekt inredda hem. Inte ens en inredningsarkitekt jag känner. Hennes hem är väldigt eklektiskt, kanske just pga hennes urkeskunnighet. De "perfekta" hemmen verkar bara finnas på film, tv och i inredningstidningar.

Jodie Foster bör endast spela roller där hon är skitcool, för när hon ska vara upprörd så får hon så spastiskt minspel och hela hennes tunna gestalt och hud ser ut att börja brista. På ett jobbigt och dåligt sätt.

Han som spelade hennes man hade skitjobbig och nasal röst som var mkt starkare än de andras så det var plågsamt för öronen varje gång han sa nåt.

Allt var helt enkelt bara väldigt teatralt. Såhär beter sig inte människor. Bara på filmad teater.

Jag önskar att jag hade sett Apflickorna istället. Den verkar bra.

Jag är en pungråtta

Läser Cecilia Torudds bok Livet är ett helvete, för råkade få syn på den när jag återlämnade en bok på Hornstulls bibliotek.

Hon skriver lättläst och lite banalt, men med samma ruggslitna charm som finns i hennes teckningar.

Läste nyss sidan på fotot och mindes när afroamerikansättlingen jag dejtade en sommar frågade mig under en romantisk peomenad vilket djur jag kände mig mest besläktad med och jag svarade helt spontant: pungråtta.

Undrar vad jag känner mig som nu. Ska ge mig lite mer betänketid.

Annars: Vill gärna prova Early bird-erbjudandet på t ex Pontus!

Rödbetsbiff på Hos morsan

Knaprig och god, kanske pga linserna?

På Seymus vegetariska