October 31, 2005

Rekapitulation

I lördags var jag ute med Ansa på restaurang. Det var mycket trevligt. Jag gillar henne. Det gör min syrra också. Jag tror jag glömde säga det till henne. Tyvärr gillade jag inte restaurangen. Snacka om vilseledande marknadsföring att de fått utmärkelsen Bäst i stan av Alltomstockholm.se. Restaurangen heter Paladar de Cuba och ligger på Tegnergatan. Jag tänker INTE länka till den. Möjligen till en kommande sågning på tidigare nämnda guidesajt.

Sen åt vi efterrätt på Clarions hotell vid Skanstull. Det är så häftig miljö där. Men efterrätterna var trista i smaken. Jag hade velat käka La Cucinas pannacotta, men det var tyvärr alldeles fullt där.

Jag måste bara säga att jag älskar att läsa Martins och Jennys bloggar! Det är verkligen som ni säger att man på något sätt helgar vardagslivet genom att skriva om det. Jag har alltid dragits till sådana texter, filmer etc. Igenkänning har varit min ledstjärna. Men ibland behöver man något annat. Och då läser eller tittar man på något annat. Det var väl en konstruktiv diskussion, säg?

Just nu läser jag Chuck Palahniuk eller hur fan han stavas. (Fick tjuvkolla på boken och slänga om h:et). Han som skrev Fight Club. Boken är en samling reportage han skrivit. Hittills har det mest handlat om saker som är mig helt främmande: en festival för sex-exhibitionister (eh...den skulle jag iofs kunna tänka mig att besöka), brottning, demolition-sport (tror jag, bläddrade rätt snabbt förbi den efter att ha sett ordet demolition ett antal ggr), om när han och hans tjejkompis var utklädda till mjuka djur (rätt kul, men tyckte gott han kunde varit mer journalistisk i sin beskrivning ist f det mer litterära handlaget) samt nu handlar det om folk (män, vilka annars?) som bygger slott/borgar.

Det är något annat. Det är egentligen sällan jag hittar något som jag känner igen mig i. Det skulle vara Jennys och Martins bloggar då. Eller om jag inte känner igen mig i dem så känns de i alla fall inte särskilt fjärran min verklighet.

2 Comments:

Anonymous mz said...

Det är så fantastiskt när man känner igen sig i någon bok eller film. Själv såg jag nyligen Mico Lazics "Made in Yugoslavia", och jag tror aldrig att jag har sett en film som i så hög grad handlar om mig. Jag skratade och grät och skrattade och grät och skrattade och ... Rätt ofta blev det en kamp om reaktionerna - en del av kroppen ville skratta, den andra ville gråta.

Undrar hur mycket av den svenskar förstår. Undrar hur generell den är för andra generationens invandrare (ett uttryck jag f.ö. ogillar), eller om den kanske är specifik för jugoslaver. Eller möjligen för dem som kom för att jobba på 60-talet. Hur som helst rekommenderar jag den hjärtligt till alla.

7:27 PM, December 18, 2005  
Blogger Space babe said...

Den ska jag försöka se!

8:02 PM, February 02, 2006  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se