3 x Notarius Publicus

Jag har sprungit ärenden åt mina föräldrar de senaste dagarna. De måste visa att de är gifta för att kunna sälja en lägenhet i Kina. Att de bor ihop räcker tydligen inte som bevis. Eller att de har tusen bekanta som kan vittna. Nej, istället måste jag skaffa personbevis från Skatteverket (på engelska, stämplat & undertecknat av handläggare) där det står om deras civilstånd, få den stämplad hos Notarius Publicus (fick gå till tre advokatkontor för att få det gjort på en gång ist f att behöva gå tillbaks och hämta), stämplad hos UD (tar en dag minst) och slutligen på kinesiska ambassaden (tar ytterligare en dag). Alla dessa ställen har öppettider 9-11, typ. Det är helt omöjligt att få det fixat på en eller ett par dagar. Och pappa hade helst velat ha papperen iförrigår.

Det är fruktansvärt att behöva ha bevittnade papper. Försätt er aldrig i en sådan situation.

Jag skulle ha varit på kinesiska ambassaden i måndags med svensk-kinesiska på buffé, men orkade inte. Ville hellre vara hemma med man och barn. Det är världens mysigaste ibland.

Fick bakläxa av Svenskan, de ville ha mer personligt. Jag har insett att jag inte kan vara personlig på beställning. Nästa gång måste jag försöka känna något personligt först, innan jag slänger iväg ett förslag till dem. För jag kommer nog aldrig att få skriva annat än kommentarer där, eftersom de har en egen korre i Kina. Eller så har jag personliga reflektioner, men så fort de efterfrågas specifikt, så låser det sig för mig och jag känner NOLL.

På ambassadexpeditionen jobbade i ena luckan en ung kinesisk man, i den andra en blond alldaglig tjej. Hon talade perfekt kinesiska, kunde skriva också. Jag tänkte: Vad fan gör en så kompetent person här och administrerar skitsaker? Hon borde vara högavlönad nånstans på UD eller i näringslivet. Men så tänker säkert folk om mig också. Hon såg lite bitter ut. Men det kanske man måste bli för att inte folk ska tro att de kan få en vart de vill. Det vet man väl hur folk som är sent ute med visumansökningar etc fungerar.

På Air Chinas kontor på Kungsgatan jobbar också en svensk tjej. Jag brukar tänka att hon har Sveriges ensammaste jobb. Hon är enda svensk och icke-kinesiskakunnig bland en massa kineser. Hon verkar trevlig.

På väg från ambassaden hade jag siktet inställt på Roppongi, hunger höll inte för att åka ända till ålen på Odenplan. Jag ville testa Roppongis laxrullar med avokado och sjögräs. Men när jag gick av vid Norrmalmstorg såg jag McD och människor som åt frenetiskt på sina hamburgare. Jag drabbades av tvekan. Underskatta aldrig McD:s strategiska placering mitt i smeten. Jag föll till föga. Kunde som redan känna pommes fritesens oljiga smak blandat med ketchup i min mun.

Är det förresten bara jag som tycker att det är mycket mindre peppar i påsarna? Förr räckte en eller två påsar till en laddning ketchup, men nu räcker inte ens tre. Pepparströsslen är försvinnande få.