Beröm och ångest

Beröm ger ångest. Idag har jag fått beröm av Tommy. Han gillar också det jag skriver. Berättade om kontroverserna med maken som börjat få mig att censurera mig själv trots överenskommelsen att han inte ska läsa, men Tommy tyckte: Fortsätt i samma stil.

Igår lagade jag skaldjurslasagne, ett recept från Italiensk mat för dagen som fanns med i City för ett par dagar sen. Jag hade rivit ut sidan och lagt det i recepthögen. Sen när det var dags att laga middag tog jag fram den, varpå den försvann spårlöst.

Jag höll på att bli galen. Letade överallt. ÖVERALLT. Köket, under bordet, i recepthögen igen. Vardagsrummet, badrummet, dock ej i klädkammaren. Hade ju receptet i handen för bara en sekund sen, kändes det som. Tittade misstänksamt på lillan - kunde hon ha hunnit tugga i sig en hel tidningssida?

Martin var och handlade krossade tomater som behövdes till lasagnen. Han misstänkte också lillan. Sen hittade han receptsidan i skåpet ovanför frysen, där vi förvarar våra burkar. Jag måste ha lagt det där när jag konstaterade att vi inte hade några krossade tomater.

Kan tillvaron bli annat än kaotisk när man är så disträ?

Ibland tänker jag på det faktum att allt strävar mot kaos och då får jag lite dödsångest. Men då tvingar jag mig själv att tänka på alla industrier som på löpande band tillverkar fram saker ur massa råämnen, och då blir jag lite lugnare. Och be mig nu inte tänka på saker som miljöförstöring och masskonsumtion etc. Industrier och verkstäder är vackra platser och växthuseffekten bara av godo för oss här i Sverige i denna generation.

Skaldjurslasagnen var lite beige. Men det kan man inte säga om den Boeuf à la Bourguignonne (nu kan jag stava till den också!) som jag tillagade idag. Visserligen var fransyskan lite seg eftersom vi åt tidig middag, Tommy, lillan och jag, men smaken var det inget fel på. Jag älskar vin i mat.